STCCKHOLM en 24 Februari. Vi lefva uti en vändpunkt af historien, då tidens orm byter om skinn och framgår i föryngrad gestalt. Sanningen af detta skaldens vrofetiska vttrande börjar alltmer och mer inses isynnerhet af dem, som med uppmärksamhet följa tidens händelser. Vi finna snart att vi lefve uti en ny verld, der belt andra krafter, belt andra ideer göra sig gällande, än den gamla tidens, hvilka nu mera j äga annat vilkor för sitt bestånd, är åldreus vördnadsbjudande auktoritet. Den gamla tidens karvakter var barbari och krig, vår tids deremot är civilisation och arbete. Civilisationen och arbetet hafva helt andra behof än barbariet och kriget. De senare fordra herrskare, legitima genom de beväpnade skaror som erkänna deras arfsvätt, fle förra fordra administratorer och ledande Chefer, legitima genom deras öfverlägsna förmåga, deras bögre upplysning, deras varmare patriot sm. Det är dessa nya Throopretendenter, ständigt hatande de gamla thronerna, det är dessa upplysta massor, högt påkallande samhällets organisation för arbetet och fortskridandet, hvilka åstadkomma den krivs uv hvilken Europa för det närvarande befinner sig, och som ej skola afstå från sina fordringar förr än de fått dem uppfyllde. Denna nya organisation skall nödvänd: igt alstra en ny politik staterna emellan, stödjande sig på helt andra principer, än den våra diplomater antagit för sin invecklade statskonst. Er utveckling af denna nya politik bar nyligen blifvit i Fransyska Kamarenr framståalld af Deputeraden Lamartine, i ett tal rörande orientens angelägenheter. Icke blott den upphöjda och ovanliga synpnnkt , hvarifrån han behandlat sitt ämne, utan äfven det svillvika uti iddernas utveckling, har gifvit oss anledning att meddela en öfversättning af detta tal in extenso, hvilken Läsaren finner införd 1 början af bladet, och hvilken vi tilltro oss kunna förutsäga alt ingen skall genromläsa utan tillfredsställelse, i