AInföres på begäran.) Ädle menniskovänner! J, som aldrig tröttnaen vid den lidandes suckar! Eder anropar en olycklig medbroder, som, nrståsdsatt att rädda sig sjelf, snart måstförgås af clände. om cj vågon barmhertig öppnar för honom ett medlidande hjerta. Sedan jag. som är född af fattiga föräldrar, under stor fattigdom och armad, fortsträfvat min bana fram i verlden, så att jag ändtligen, såsom Inspektor hos Hr Öfverste-Löjtnanten von Gerdten på Lökened i Wermlaud hade min utkomst och under min 8 åriga tjenst äfven lade något till godo för min framtid; hade jag den olyckan att för något mer än tvenne år sedan, uuder en fortfarande längre svår sjukdom förlora min syn, så att jag sedan den tiden aldrig kunnat vägleda mig utan hjelpare, ej sett något föremål annorlunda, än som den dunklaste skugga, och dagen vant för mig sm den mörka vatten. Mina små tillgångar medtogos inom ett är på likarevård och brunnskurer. Under sitförflutne året Ihar jag evskilta men iskors välvilja och isynnerhet den ädle Profes-or Ekströms godhet att tacka för mitt uppehållande. Hans vård bar jag under en stor del af förl. år viktat på SerafimerIazarettet, och på havs rekommendation har jag äfven fått begagna Medevi brunn gratis. Nu äro alla utsigter försvunna: ej underligt heller, om minakfå enskilta välgörare skulle tröttnag hoppet är dock gqvar, at ännu en gang få skåda denna dagens ljus. Ädle Menniskovänner! skulle nigon af Eder hatva en skärf, om än aldrig -ä liten, för den olycklige fattige, blinde Inspektoren Bergmans räddning, så torde han vara god och inlemna den på Normans och Eng tröms Boklåda, hvilka ädelmodigt åtagit sig att dem enmottaga och redovisa.