upptomma, men trodde dem öfvervägas af förmånerne. — Ar Petre biträdde motionen: BorzareStåndet, som vid denna Riksdag talat för mycket för sina egna intressen, borde äfven behjerta denna stora, allmänna angelägenhet. — Santesson medgaf att säjutsningsskyld:g :gheten innefattade ett ondt, men ansåg dock den föreslagna förhöjningen i skjutslegan vara alltför dryg, fastän den vore lämplig för upmnatrande af Diligensinrättningar. — Som förhållanderne emellertid, rörande denna angelägenhet, vore olika för olika orter, så ansåg talaren, att skjutsningsafgifterne jemväl borde bestämmas till olika belopp, och omnämnde att upplvsningar uti detta ämne kunde inhämtas af 1823 års Riksdagshandlingar. — Ar Wern utvecklade nu ytterligare motiverne för sin motion, oeh förklarade, afseende på hvad Hr Wijkman anfört om allmosens obeusgenhet alt, emot en viss afvilt, ull Ditigens-Mmrättningarne — öfverlåta bållskjutsskyldigheten. denna obe nagenhet sannolikt härvörde af fruki tan för att åtaga sig en penninge-skatt, i stället för en prestation in natura; Hr Santessons yttrande åter om de olika förbållan den, som på olika orter ägde rum, medgaf han var en sanning, men fruktade att många svårigheter skulle uppstå vid bestämmandet af olika skjutsningsafgifter. — Hr fVijkman förenade sig med Hr Santesson, men kunde blott — ej inse något skäl, hvarföre man vilie påtruga de skjutsskyidige för delar, som de sjelfve ej ville mottaga. Hr Leffler anförde ur sin egon erfaterhet flere I bevis på, att de skjutsningsskyldige ej äro missnöjde med detta deras åliggande, utan till och med gerna skjutsa för nu vanlig betalnins. — Hr Santesson tillade, att man borde konsidereia, att om skjutsningslegan förhöjdes, skulle allmogen j gerna vilja gå in på entreprenadinrättningarne; han utvecklade i öfrigt sina åsigter om de särskilta förhåilanden, hvarpå för hvarje landsort bör fästas afseende, och trodde att förslaget om olika skjutsningsafgifters bestämmande ej skulle möra särdeles hinder vid tillämpningen. — Hr Petre anförde, med afseende på det Hr Wijkman yttrat om påtrugande af fördelar, att sådant kurvde äga sin iiktighet vid juridiska förhålländen, men ej vid en fråga af så stor statsekonomisk vigt, som denna. — — Härpå svarade Hr FVijkman, att fördelar, som tillkomma en emot ens vilja, det vare sig på pmridisk, ekonomisk, eller hvilken väg som helst, alltid måste anses påtrugade. Sedan ytterligare några talare upptridt, dels för och dels emot motionen, ansågs diskussionen slutad, och remiss beslöts till ekonomi-utskottet. Eftermiddagen. Följande motioner väcktes: 4f Ar Balling: angående konvojafgiften. — PFfter en utförlig historisk skildiing af Konvojkommissariatets öden, yrkade motionären att detta kommissariat med innesaravde års slut måtte upphöra, hvaruti hela Ståndet förenade sig, och motionen remitterades till Statsutsko!tet. Af Hr Olbers: 1:0 Om bestämmande af fardag för afflyttningen från Städernes embetsoch tjenstemäns bostellsgårdar, i likhet med hvad som för boställen å landet finnes föreskrifvet. 2:0 Om lindring uti det, genom Kongl. Brefvet af år 1786, skärpta straff för fångars släppande, och nedsättving till den straifbestämmelse, som innefattas uti 19 kap. 3 5. Missgerningsbalken; och 3:0 om statsansiag till tryckning af Kongl. Maj:ts Befallningshefvändes och Kronofogdars kungörelser. Vid föredragning till remiss af Hr Hessles motion om obegränsad näringsfiihet, bestreds motionärens åsister i detta ämne helt och hållet af Hr Leffler, som ul ett långt, skriftligt memorial, yrkade skråordningaroves bibehållande, dock med modifikationer, lämpade efser tidens kraf. — Hr Hessle talade tvenne gånger till försvar för sin motion, som jemväl bitvaddes af Hr Bydin, hvilken, till bevis på, att näringarne ej skadades af obegränsad frihet, anförde Klädesfabrikernes I Sverge, samt Englands, Frankrikes och Nord-Amerikas exempel i denna väg, — Efter föregången votering remitterades denna motion til Ståndets enskiita utskott. Vid remrmilterandet af Mr Justelit metion om ändring 1 tiden för tjenstebjons flyttning, sade sig fr Rydin ej kunna finna, hvarföre någon viss tid borde bestämmas för aflvttning, då han ansåg det vara både billigare och förmåniigare, att öfverlemna sådant åt såväl busbönder som tjenares enskiita aftal. och blott fixera en viss Ömsesidiz uppsägtines