Aftonbladet – 25 februari 1834, sida 1

Grelfve Axel Rosen, om rättighet för Göteborgs och Stockholms Diskonter att belåna åtskilliga utländska varor, såsom Kaffe, Socker, Bomull m. m. Friherre Paimstjerna, om en minskning i grundskatter på sådant sätt, alt den högre bevilloing, som Rikets Ständer nu kunde åtaga siZ, genom ena förhöjning i tull eller bränvinsbränvings-afgiften skulle användas till detta ändamål. Herr Gustaf ÅAdo!f Hjerta, om ett anslag af 5,000 R:dr för Stohållningen i Skåne och på anvdra orter i Riket, bvarvid talaren anförde bevis på dess nytta för hästafveln i landet, hvilken under de senare åren betydligt förkofrat siz. Hr Nordenankar, om ersättning för Kronobetjentes resor, att indrvifva uppbörden. Ett vite af 12 sk. banko hade förut varit stadgadt för uraktilitenhet att infinna sig vid andra uppbördsstämman, Mea sedan detta vite blifv:t upphäfvet, underläto många af allmogen att resa till dessa stämmor, hvilket besvär de ej t:odde sig behöfva vidkännasz men då Kronobetjeningen kom hem till dem hade de penningarne uppräknade. — Detta förhållande vitsordades äfven af Grefve Rosen. Grefve Spens, om ett anslig af 300 Rdr banko för hvarje län, att användas till anställande af målskjutning, kapplöpning eller andra folkfester för menigheten. Motionären trodde, att de föreslagna åtgärderna till bränvins-konsumtionens hämmande skulle bli otillväckliga, så lange folkets seder och bruk stridde deremot. På bildningens väg åter kunde det säkraste korrektivet finnas. Begäret efter nöjen och förströelser låg i mennisko-naturen. Menighetens enda njutning hade hittills varit vid krogboidet; om man borttog denna enda, borde man sätta en annan i stället. Detta var anledning till motionen. Hr IVollrath Knorring, om förbud mot bränvins införande från Norge. Det var ou för tiden tillåtet, att från ena Riket till det andra införa bränvin till en qvantitet af 15 kaonor. Detta begagnades sålunda, att Norrmännen väl till Sverge införde bränvin, men aldrig derifrån hämtade något, emedan de ej voro underkastade de ändringar och restriktioner i afseende på pannrymd och bränningstid som vi. Följden häraf var, att då bränvinet i Sverge var dyrare än i Norge, hämtade spekulanter från sistnämde land de tilllåtna 15 kanvorna i flera repriser, till dess ett nog stort förråd samlats, att det lönade mödan deraf göra en fora till det inre af landet. Motionäven försäkrade, att denna röreise stundom drefs ganska flitigt, och yrkade derföre upphäfvande af den konvention, som tillät den. Herr Pehr Estenberg, om myntbestämningslagens verkställighet, till hvars betryggande motionären likväl. ansåg nödigt, att förbjuda införseln af alla sådana utländska varor, som i landet kunna fabriceras t. ex. barnleksaker och andra dylika, hvilkas förbrukning kunde vara förledande. Grefve Gustaf Löwenhjelmiom ett förökadt anslag för de ännu återstående ädla lem iingarva af Finska. armeen. . Dessa torde ej utgöra fler, än 16 å 17 officerare och omkring 20 underofficerare. De klaga ej, men de lida. Det knappa understöd, som år 1809 beviljades dem, stod i förhållande till Statens då varande inskränkta tillgångar, men var högst . otillräckligt för deras underhåll. Med 6 å 7000 Rdr banko vore desse olycklige, men förträfflige kamrater hjelpte; de ha nu blifvit gamla, och det var ganska troligt att denna indragninvgsstat ej länge skulle betunga Staten. Herr Rosenqvist af Åkershult om upphäfvande af Kungabrefvet år 19803, som föreskref att en ; misstänkt person, mot hvilken icke fulla bevis voro för handen, kunde sättas på fästning på behaglig tid. Ett dylikt våld mot den personliga friheten trodde motionären ej anstå ett upplyst land. För öfrigt gjordes anmärkningar vid redan förut remitterade motioner af: Hr Axel Rothlieb mot Frih. v. Strokirchs om öfverflödsafgifter. Ar Gammab Ehrenkrona mot Hr Ramsåys angående skiftesstadgan. i Friherre Ludvig Boye mot Hr Gvipenstedts om Bränvinsbränningen; hvilken motion. Friherrn ansåg föreslå alldeles stridiga stadganden. TIsynnerhet varnade Friherrn mot den projekterade edgången, hvilken var lagstridig, emedan ingen fick svärja sig till någon förmån, och man borde vara ganska försigtig både: med. eders fordrande och tillåtande. Hr Bernhard Rosenblid mot Hr Montgom2