nade tillgangen på metalhskt mynt skulle mediora ett ökadt slöseri; att den tillgång för ett halft år på utländska öfverflöds och förnödenheis varor, som fanns i landet, vore en följd af vår långa vinter, som tvang oss, att dermed förse oss; erkände misstaget, alt proportionen af 5 till 3 skulle finnas i myntbestämningslagen, då den blott fanns i reglementet för utvexlingen, men att han för sin del ej kunde frångå yrkandet af denna proportion, hvarförutan ban fruktade, att realisationen skulle misslyckas, bvariemte talaren till en stor del förenade sig med Herr von Troils yttrade åsigter, som i det värmaste öfverensstämde med hans egna. Denne sistnämde reserverade sig lisväl sedermera emot denna föregifna likhet, samt varnade attejtro på de af Herr Nordenankar anförda fakta och zilferberäkniogar, på hvilkas otillförlitlighet ban anförde ett par exempel. Denna förnekelse åstadkom en liten debatt emellan de båda talarne, hvarunder.Eir Nordenankar yttrade, att hans Riddersmanna-anseende blifvit förnärmadt, en ömtäålighett, hvilken Hr Troil releverade. Hr fMegardt erinrade, att år 1930 voro alla ense om nödvändigheten af en stadga i myntvärdet, hvarföre det såg ut som det nu yttrade ensidiga nitet icke åsyftade en förbättring i sedlarnas värde, utan endast att lägga ett binder derför. Den så mycket omtalta proportionen af 5 tll 8 hade man antagit utan något giltigt skäl, om icke det, att proportionen vid förra Riksdagen var 4 till 8. Hade den då varit 5, så är det troligt, att man fordrat, det den skulle bli 6 till 8 innan någon realisation fick ske. Talaren hoppades dock, att utskottet ej skulle fästa sig vid denna tlappris omständighet, hvarjemte han påminte om statsmakternes gifna löfte, som ej ägde mindre form af lag, för det alla å!gärder till dess verkställighet ej kunde vara färdiga till 1831 års slut, och att, om det bröts, bröts dermed Svensk mannatro. Den ringa silfverbrist, som ännu existerade i den bestämda summan, kunde lättare fyllas, sedan realisationen var börjad, än nu. Att vederlägga Hr Nordenankars satser, skulle erfordra en kurs i statshushålloingen och liran om penningens egenskap, hvarmed talaren ej ville upptaga tiden. Friberre Ludvig Boije anmärkte, huru det vore två olika ting, att önska realisationen, och att önska den med de aspekter hvarunder den nu företedde sig. Under närvarande omständigheter skulle den bli blottställd för samma olägenheter som de förra, och näringarna lika känna tyngden af penninge-aristokratien, då det vore omöjligt att till deras tjenst irkalla kapitaler från främmande länder. Talaren företog derefter en vederläggning af några Friherre Kantzows förslager till betryggande af realisationen. Han förundrade sig öfver, huru det om enskilta aktieagares inträde i Banken någonsin kunnat väckas. Aktier kunde naturligtvis ej ställas annat än till innebafvarenz denne skulle visserligen infinna sig, då fråga var om att på dem uttaga dividenden, men icke så, då i händelse af någon förlust staten begärde säkerhet och ersättning. Hvarföre Bankens vinst skulle fråntagas staten, insåg talaren icke, vär denna i sådant fall skulle ersättas genom bevillving. . Förslaget att. indraga diskontiånen ville talaren skonsamt bedömmas följden deraf skulle bli, att jordbrukaren nödgades anlita Stockholms bankirer att, naturligtvis emot arfvode, besörja lånen och omsättningarna. När fördelen afrealisationven visat sig, vore det aldra minst tid att upplösa Stats-banken, utan tvertom vore det just då tid att bibehålia den. Slutligen omnämde talaren den upphöjning till skyarna, som den Krassa okunnigheten i dagens tryck gifvit åt Friherre Kaatzows motion. Ar von Heijne beklagade, att han icke, som Friherre Kantzow, funnit skäl att ändra sina tankar om realisationen, och upplaste ett yttrande af Jenne vid sista statsrevision, hvilket talaren ansåg bättre uttrycka hans gegna tankar derom, än han sjelf kunnat göra det. Statsmakternas löfte i detta fall vore för öfrigt ej ovillkorligt, utan beroende af omständigheterna. Talaren representerade väl endast några af sin slägt, men ville försöka, att repiesentera nationen. Han tackade Gud för, att han ägde en skuldfri egendom och dessutom några tusende RBiksdaler i kontant, men utan att derföre kunca avses hvarken som en stor possessionat eller en stor kapitalist. Hav trodde, att realisationen ännu borde stå på tillväxt, emedan det var bättre, att göra en ny bestämning som genast verkstalldes, an att widtaoa en v.alhlsatinon efter den nn hen