Aftonbladet – 18 februari 1834, sida 1

YR RR a ARR RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Ridderskapets och Adelns gårdagsplenum upptogs hufvudsakligen af motioner. Friherre Kantzous om myntbestämningen var den första. Som emellertid detta sakrika anförande innehåller allt, som kan behöfva sägas för densamma, för dess snara vidtagande efter de en gång fastställda grunderna, vederlägger alla skäl, som blifvit anförda deremot, och uppger medel till dess betryggande, så skola vi ;med det snaraste meddela det in extenso. Derefter följde Hr Fredrik Nordenankars, som var af en alldeles stridig syftning. Han anförde åtskilliga vådor, som skulle uppkomma 1 händelse realisationen företogs, och företogs efter 128 sk:s kurs. Alla de bankosedlar, som finnas i Finland och Norra Tyskland, skulle hitströmma, sillver för dem uttagas och exporteras, ett strypsystem skulle följa, och genom förlusten af bankens vinst en ökad beskattning af minst 600,000 Rdr blitva nödig. En utvexling efter den antagna kursen vore för öfrigt icke möjlig, så länge den i lagtn faststäilda proportionen mellan silfver och sedlar ej var upphunnen, utan, efter en beräkning, som talaren gjorde, skulle komma att erfordras ännu 4 mill. sedlar. En statsbankrutt skulle bli resultatet. Deremot föreslog talaren, att banken borde realisera efter dagens kurs; yttrade, det han väl insåg obehaget för en ung representant, att krossas af majoriteten, men att han likväl velat yttra sin tanka, och på förhand reserverade sig emot de motsatta orattvisa beslut, som kunge komma att fattas. Hr Bernhard Rosenblads motion var dels skriftlig, dels muntlig. Han började med att uttrycka sin ledsnad öfver den gamie och värdige mannens frånvaro, hvilken kunde kailas realisationens veteran; yttrade sin förvåning öfver, att höra en ledamot af BankoUtskottet (Hr Nordenankar) anföra saker om myntbestämningslagen, som ej funnos deri, och sade, att verkställigheten af denna lag nu mera berodde endast af Rikets Ständers mycket lätta beslut, emedan allt som fattadesi den bestämda proportionen af 5 till 8, var 162,000 Rdr i sedlar. Talaren erinrade, att då sedelstocken är 1808 var 13 mill., hade den år 1810 växt till 24 mill., eller 80 pet, och år 1830 stigit till 3o mill. Sedan den tiden hade den likväl intill närvarande stund icke ökats med fullt en half million, eller blott en sextiondedel på 4 år, äfvensom varuoch fastighetspriserna under denna sistnämda tidpunkt ej förändrats, hvilket var alldeles motsatt hvad som ägde rum år 1810. Vidare anmärkte talaren huru banken ej kunde i sitt nuvarande skick verka något på rörelsen, så att, då kursen för icke längesedan, på några postdagar, varierade 5 eller 6 sk., hade Banz kofullmäktige, med nära 7 mill. silfveri sina hvalf, väl den ögonfagnaden att få betrakta denna skatt, men utan att dermed kunna ens till ett belopp af 7000 Rdr bidraga till jemvigtens återställande. Talaren yrkade slutligen på realisationens verkstöllande, så att landets mynt derigenom måtte komma i ett tillstånd af rätt och ordning. j Hr Nordenankar beklagade sig öfver, att han af Hr Rosenblad blifvit personligen anfallen på ett sätt, som stridde emot tidehvarfvets bildning och Ridderskapets och Adelns anda. Deremot förklarade Hr Rosenblad, att han väl vederlagt satser och upplyst om fakta, men icke personligen angripit hvarken Hr Nordenankar eller någon annäne Hr Emil von Troil uppläste ett anförande om myntbestämningen, hvari han hufvudsakligen föreslog, att, Banken alltid borde så ordna silfver-utvexlingen , att .hon aldrig utgaf mer än dubbla beloppet i sedlar af hvad hon ägde i silfver. Hr Gvrefve Horn förklarade sin tilifredsställelse öfver att se en. af realisationens ifrigaste motståpdare (Friherre Kautzon) nu, mera ha inträdt bland dess vänners leder, och föreslog, det , Ridd. och Adeln måtte armoda Hr Friherren , att med det