Aftonbladet – 17 februari 1834, sida 2

NX Politiska Trosbekännelsen N:o 2. (Forts. fr, N:o 37-) Författaren talar om korruptionen i det Engelska parlamentet, och anför huru en Engelsk minister en gång i förtrytelsens stund öppet medgifvit, att han nyttjat ett sådant medel. Detta förespår han, skulle äfven bli följden, om folkval här infördes, och om staten direkte aflönade representanterna. Det har så ofta talats om korruptionen vid parlamentsvalen, att det väl en gång kunde löna mödan, att undersöka hvar: den bestått. En dylik undersökning skulle då visa, att den egentliga korruptionen varit den, som aristokratien utöfvade, då några af dess högre medlemmar dels direkt, utan någon omväg, tillsatte representanter för de ruttna borgarne, dels tvungo sina farmers alt rösta på de kandidater de utpekade, dels köpte sig stämmor, för att, som författaren säger, i sin ordning sälja sig sjelfva, och skalfa pensioner och sinekurer åt sina slägtingar och klienter. Mängden af valen deremot bestämdes genom inflytelsen af talanger, allmänt förtroende, eller personligt, eller embetsmannaanseende; likväl får det ej nekas, att en och annan Engelsman ambitionerat äran af en plats i parlamentet, och stundom betalt den dyrt, t. ex. Francis Burdett, hvars första val säges ba kostat 30,000 pund. Men hvartill använde då Burdet .denna dyrköpta plats? Jo, att oupphörligen yrka en reform i parlamentet och administrationen 1 allmänhet, att fordra besparingar i statsutgifterna, att ifra mot sinekurerna, ministrarnes antinationella politik, aristokratiens anspråk m. m., och att med sitt exempel understödja sitt system, i det han sjelf icke allenast aldrig sökte något embete eller nådebetygelse, utan äfven, då de stora godsägarne, tvungne af folkets nöd, måste nedsätta arrendesumman för sina egendomar, ej behöfde vidtaga denna åtgärd, emedan han aldrig förhöjt den. Kanske torde det medgifvas, att om någon för ett sådant ändamål köpte sig en plats i representationen, äro penningarne ej så illa använda. Anmärkningsvärdt är emellertid, att vår författare anför emot en reform i Svenska representationssältet just samma skäl som man i England anförde för reformen, nemligen korruptionen vid valen, och att författaren, usder det han fördömmer den Svenska reformen och det medel, hvarigenom man velat befordra den: petitiorerna, berömmer den Engelska reformen, Men en så heskaffad konseqvens hörer till detta slags politiska skr:ftställares natur. Af enahanda beskaffenhet är författarens yttrande öfver den falska och förvillande läran om folkets suveränitet. Statsmännen vilja alltid så gerna bestrida denna lära i teorien, under det de i praktiken hvarje ögonblick nödgas erkänna dess riktighet, och hvad mera är, vädja till densamma. Man kan till deras tröst visserligen medgifva, att det suveräna folket stundom icke är klokare och rättvisare, än andra suveräner; men ve den som blott en enda gång misskände dess faktiska välde och försökte trotsa det, han vare sig regent i England eller i Marocko. Man försöke på något ställe i verl!den, att vidtaga åtgärder, som strida emot denna suveräns vilja, seder och begrepp, och man skall snart på ett fruktansvärdt sätt erfara vidden af dess makt. Denne kejsare af Marocko, mot hvars absolutism sjelfva de Europeiske kejsarnes är en småsak, befalle t. ex. sina trogna undersäter, att anlägga en Europeisk hatt, att blott taga en enda hustru, och låta sina qvinnor fria och obeslöjade gå omkring på gatorna. Den närmaste effekten häraf vore ett hastigt slut på hans lif och regermg, det sätt, hvarpå oppositionen i de faderligt styrda länderna yttrar sig. Folkets suveränitet inträder för öfrigt, liksom all annan, icke i handling, förrän den tror eller finner, att dess rätt är tvädd för nära och dess vilja föraktad. För att ej krossas deraf, är det derföre rådligast, att reda och upplysa dess begrepp om sin rätt och nytta, att derigenom förädla dess vilja och aldrig oförsigtigt trotsa den. Under sådana omständigheter blir denna suverän onekligen den mildaste, tåligaste och minst nyckfulla af alla, som någonsin innehaft makten, hvarjemte den lemnar sina tjenare den trösten, att sjelfva döden e förändrar dess personal och i stället insätter en efterträdare med motsatt karakter och syftning. Men författaren, som så högt hatar representationsreformen och så varmt älskar det bestående, man tror kanhända att han vill behålla det sådant som det är? För ingen del. Tvertom föreslår ban också en reform, hvilken i sanning skulle blifva, på: