Aftonbladet – 11 februari 1834, sida 3

LITTERATUR. Redan före jul omnämde vi, att en fortsattning af Hr Lestadii Jurnal utkommit, och lofvade att en annan gång deråt egna en särskilt uppmärksamhet. Vi gå nu att uppfylla detta löfte. De läsare, som känna den föregående Jurnalen — och det är utan tvifvel de flesta — veta redan hvad de här hafva att vänta : en icke prydlig, men ren, enkel och naiv stil, som man stundom kunde önska någon förkortning, ett sundt och trälfande omdöme samt intressanta skildringsr af ett land och ett folk, som, ehuru tillhöriga det gemensamma fziderneslandet, likväl för mängden af dess invånare äro mera obekanta, än åtskuliga af Europas öfriga stater. Vi ärna således icke anföra någat af dessa enskilta naturbeskrifningar, som förekomma här, likasom i den förra delen, utan hålla oss till ett par statistiska episoder, som kunna sägas tillhöra tiden och i närvarande stund påkalla särskilt uppmärksamhet. I anledning af de täta missväxterna i Norrland, säger Hr L.: Jag kan här icke underlåta att egna en reflexion åt den opinion, som, i anledning af de tätt på hvarandra följande missväxtåren, som nu en tid bortåt hemsökt Norrland, yttrar sig, nemligen, att åkerbruket derstödes blifvit drvifvet till en i förhållande till klimatet onaturlig höjd. Man har börjat uppå resonera, att Norrlänningarna borde slå sig hufvudsakligen på boskapsskötsel, och idka åkerhrukel endast såsom en binaring. Jag kan alldeles icke dela den åsigten. Att boskapsskötsel i ett sådant land som Norrland bör vara en hufvudnäring, erkännes; men dertill benöfver den icke först vu förvandlas, den är det redan, och har väl i alla tider varit det. Skulle någon tvifla derpå, torde han blott behöfva rådfråga TullJu:nalerna i. Stockholm, och der se efter hvarifrån det mesta smöret kommit, eller gå omkring på Upsala Distingsmarknad, och se efter hvad Norrlänningarna föra i sina skrindor. Allrabäst veta Pastorerna i Norrland, att boskapsskötseln är en: hufvudnäring i orten: smör är deras reelaste inkomst: det är den vara de hafva att förvandla i penningar, likasom 1 Uplard och Skåne spannmål. Man talar ot den nöd, det betryck och den förlägenhet, som Norrland råkat uti under dessa åren, och vet att den härrör af missväxt, men att missväxten icke mindre drabbat ladugården än kornladan, lära få bafva kommit att tänka uppå. På 1930 års missväxt, måste undsättnings-spapnmål anskaffas: det är något som händt någon mer provins än Norrland, och lärer icke kunpa åberopas såsom något skäl, hvarföre man bör lägga ner åkerbruket. 1831 och 32 års missväxter gjorde Norrland till föremål för den allmänna välgörenpheten och för almosor: det är först något utomordentligt och som med rätta kan citeras, men dessa missväxter voro 1 nästan iika hög grad missväxter på hö som på spannmål. Att man 1931 ieke fick hälften korn mot vanliga år, hafva alla talt om, men hvad verkan den omständigheten, att man icke heller fick mer e hälften ho, skulle utöfva på ett folk, som till den grad stöder sig på boskapsskötseln, som Norrlännniogarna, det har man icke kommit sig att besinsu. Man ropade , emedan det sved, men : hvarifrån svedan kom, utredde man icke. Man ropade blot! missväxt! missväxt! likasom Fransmännerna 1813 Koseck! Kosack! om det ock var Tysken, som höll efter dem. Man (begärde spannmål — mjölk kunde man;ju icke..begära — hvarifrån skulle man få den? Men derföre att man hade brist på mjölk, derföre gick ,dvt såmycket. på spannmål, ;Spavnmåls-missväxten.gafsett. hårdt slag, men hö-missväxten, den gaf hjertestöten: så är min öf