Aftonbladet – 8 februari 1834, sida 3

REAM Ae AL TAR ARA Väne a RKALEIDOSKOP TEATERN, ! so q Om Kongl. Teatern stundom dröjer med att giva nouvrautger, som en af mwara tidvingar på sin Svensk-fransyska patois behagar kalla det, så måtte man dock utillstå, att den väl stundom är så mycket flitigare. I måndags gafs en ny pjes, och i går åter en: Konserten på hofvetl, komedi med sång i en akt, musiken af Auber. Att den var en öfversättning, och det från Fransyskan, lärer ej behöfva nämnas, ty den Kongl. Svenska Teatern skulle tro sig förfela sin bestämmelse, om den gaf något annat. Pjesen är ny, såsom vi redan nämt. Detta är ock det enda skälet, att deråt egna någon uppmärksamhet. En Tysk Furste har en Fraosysk teatertrupp med en Italiensk föreståndare i spetsen. Denne gynnar första aktrisen och vill således neka en nykomraen sångerska att debutera. Förtviflad öfver detta afsiag, som beröfvar henne alla utsigter, både för stundens behof och för framtiden, beklagar hon sig deröfver för en i salen inkommande obekant, hvilken råkar vara ingen annan än fursten sjelf. Denne befaller, att hon skall debutera samma afton. För att tillintetgöra furstens goda uafsigt, tilistaller signor Ästucio ett nederlaz, som der skall träffa henne, förmedelst en allmän hvissling. Men i tid underättad derom af VicADSL CN SEE diar fursten debuten tillen konsert på hofvet. Här väntar henne emellertid en ny intrig, ty den listige Italienaren I komplott med orkestern ackompagnerar?henne så illa, att hon kommer af sig. Fvrsten villnn, missnöjd, gå sin vag, men lörmås af Victor att qvarstanna för att höra henne sjunga en aria, som hon sjelf ackompanjerade vid fortepranot. En fullkomlig framgång belönar då sångerskan; bon förenas med sin alskare och intendeoten har dertill den förödmjukelsen, att hans gynnade aktris instörtar gråtande och förtviflad öfver att ha blifvit komplett uthvisslad, emedan Signor Astucio glömt att kontramande:a tilställningen. Picsen är, som man kan se, till sitt innehåll af detta lättsmälta slag, som kan passa till ämne för en opera buffa, men icke till något annat. Musiken skulle då vara den, som födde hevne till verlden. När man bör, att den är af Auber, väntar man troligen, att d:r finna, om icke nägra stora och blixtrande idcer, några djuptinkta och fulla harmonier, likväl denna glädtighet, som behagar örat, och hvarmed själen cj är missnöjd. Men ty värr är denna pjes icke beslägtad med Fra Diavolo och Den stumma, utan med Snöfallet, Den härleder sig troligen fiån kompositörens yngre år, då ban :i stället att vara en hel Auber, affekterade att vara en half eller tre qvarts Rossini, och hvari han äfven lyckades, emedan ingenting i verlden är lättare, än att allrapera allt det, som hos Rossini är mener, vå men har lust, alt derför uppoffra sin egen sjelfständighet, eller att utelemna den lilla del, som är Rossinis snville. För att med ett par ord karakterisera musiken i Konserten på Hofvet, kunde man säga, att den borde gifvas der, hvartill titteln bestämt den, ty för Teatern är den ej tacksam. Hvasje stycke är så likt det andra, att föga eller