Aftonbladet – 8 februari 1834, sida 1

örat AR RR Ry VV härvarande flyktingar så betydande understöd, att derigenom på det tydligaste bevisas, hvilket stort interesse Frankrike fäster vid Polackarne. Utan att vilja på minsta sått förringa detta intresse, har kommissionen likväl enhälligt beslutit att föreslå dagordningen. Det förvirrade sätt, hvarpå herr Keratry kastat de särskilta Polska petitionerna om hvarandra, ehuru olika deras innehåll varit, äfvensom åtskilliga insinuationer, hvilka han i förbigående tillät sig emot Polackarnas inblandande i politiska ärender, förmådde Herr Havin att förebrå honom trolöshet i sin berättelse, hvarföre han af Piesidenten återkallades till ordningen. Han ville försvara sig, men Hr Dupin tillät honom särskilt för denna gång icke något sådant. Detta föranledde litet oväsen, isynnerhet då Hr Cabet begärde ordet. Emellertid förstod Hr Barrot att återgifva frågan sin behöriga erdning, derigenom att han yrkade, det de olika petitionerna borde särskilt bebandlas, Man företog sålunda först de i Havre lanudstignes, hvilka ej begärde annat än tillåtelsen, att få qvarstanna i Frankrike. Lafayette fick ordet. Sedan han föredragit de fakta som angingo dessa flyktingar, och brännmärkt de berättelser, som Tyska tidningar innehållit, om förfarandat emot dem, ropade han till kammaren: ?Så hafven J då mod att tillbakastöta dessa olyckliga, som Normandiets invånare med entusiasm emottagit! Jag för min del frisäger mig från en sådan smälek, och begär, att böneskriften öfverlemnas till Ministern för inrikes ärenderna. ?Denna hänvisning, invände Hr dArgout, skulle vara helt och hållet öfverflödig, ty regeringen har redan gjort all för de i Havre landstigne. Hvad som widare är att göra, skall bli föremålet för ett senare beslut af kamaren. Öfvergången till dagordningen är högst nödvändig, för att lira Polackarne, att de, huru mycket man än vördar deras olycka, likväl böra respektera landets lagar. Ministern nyttjade detta tillfälle för att omnämna hvad som redan blifvit gjordt för Polackarne, och för de politiska flyktingarne i allmänhet. Man hade med mycken noggranhet sörjt för depoternas anordning, och bestämt; en understöds-tariff, hvilken behandlade de Polska Generalerne och officerarne lika gynnsamt som de Fransyska, samt för de Polska soldaterne verkligen var fördelaktigare än för de Fransyske. En Polsk General-löjtnant erhöll, i mån af hans familjs behof, mellan 2000 och 3000 francs. Derigenom hade så ansenliga utgifter uppkommit, att, äfven om man ville antaga, att hädanefter inga främmande flyktingar skulle emottagas, ministrarne likväl måste begära en supplementarkredit af 1,500,000 francs för detta ända: mål, hvarigenom samtliga kostnaderna för dessa flyktingar, under det iöparde året, komma att bestiga sig till 4 millioner. Dertill skulle likväl några andra understödsposter komma, som man behöfde för de Spanska Cerlistiska flyktingarna, som, blottade på allt, infunnit sig vid Franska gränsen. Deras nöd var så stor, att flera af dem bedt, det man åtminstone måtte inspärra dem i ett fängelse. Debatten fortfor ännu vid postens afgång. Man bör ej förundra sig öfver petitionskommissionens ofvannämda förslag, ty, med undantag af Herrar Bignon och Gauthier de Romilly äro alla dess Ledamöter ministeriella. SPANIEN. Enligt ett bref från Burgos af den 13 väntade man dit General Quesada, som hoppades der kunna samla en liten korps af 5,000 man, för att agera mot rebellerna. Han sökte på allt sätt bevisa, att ban helt och hållet brutit med det parti, han förut tillhört, och hade gått så långt i sin stränghet, att han, kort innan han lemnade Valladolid, lät på sjelfva torget derstädes ihjelskjuta en kyrkoherde, som var medlem af den Carlistiska juntan. — — När Drottningen erhöll Llanders deklaration och fruktade, att detta exempel kunde bli smittande, skickade hon till Quesada ett kostnadsfritt diplom såsom Grand af Spanien. I stället att tacka derför, aflät han tvertom en ännu skarpare förklaring, än den Llanderska. I inledningen dertill anmärkte ban, att denna föregifoa belöning endast var ett bevis på hans fienders list, hvilka väl visste att den enda lön han eftersträfvade, var återinsättandet i hans post såsom chef för gardet, som man fråntagit honom, emedan han redan i Mars förlidet år fordrat de Royalistiske frivilliges afväpnande, och för