Aftonbladet – 7 februari 1834, sida 3

draga sig dess följder, och frametä UN ue oden va ninde läran om pa.sionens fördertial en rO. .. . at 1 manidcernas otillförlitlighet, och huru man OI drig stralffiöst trotsar förnufte!s välde och de borgerliga lagarna? mon detta skulle erfordrat en belt annan plananläggsning, man skulle kunna ftillägga? eu mäkUgare skapande ande, än Scribe. Ett stycke af denna ton och syftning äterstår således ännu att förfalte. Sådant det ifrågavarande är, vore det emellertid vättvist, ott bestrida dess förtjenst. Det hör till Be ibes bättre arbeten, och hvar och en vert, att man sålunda här kan vänta sig taflor af int essaot hållniog, och vissa äras ur tiden as lynne och seder, tecsnade med talangens hand. Det är originelt, det sall (C4 mm CE 1 sällsynta esemskapen act spänna åskådarens uppmärksamhet och lemna honom i ovisshet om usivgen. Oct är ett utkast, som man skulle önsaået författaren mera allvar och djuphet i äsisterlänt da. Til utförandet cr det blan! Je mest lvekode vi under de seoare månaderne sött på vår teater. Malvina rv oieke blo af författaren gjord till pjesous hu? viudperson, hoa 2jordes äfven rf MR I H Hög qvist, som i äcaona niressanta häraaler utvecklade cn vikti het i uppfartulag, en värma, känslighet och sanning, hvarail vi verkeligen Ivecaönska henne, och som vi — må hon ej illa uppisga det — knappt hade väntat. San skulle kunua säti : I ? ; 1 so . ga, att denna roll bearvoftat hennes rang SOm ar list. — Hr Collberg som Generalen och Hr Hjortsberg som fadren voro hvad man afdem borde hops pas, och fir Almlöf, som i il! au roll måste uppträda i en genre hvilken oj är han egen, somicke öfverenss!ä ne, söjde dock devi denna takt och riktighet, som ntreser med hans konstoärslyno närka den öfvade skådespelaren Fra Boet som den somla hushällerst an och mamselt Oc Fieser sour Mari, voro oklanderiga på sina platser. Su ule man väl kuona tro, att ett stycke afså onekligt värde, och som spelades väl, slöts utan att i en enda band rördes då ridån gick ner? Detta var hkväl fallet; men orsaken är lätt förklarad. Konsten, att med fördel och värdighet atträda från skådeplatsen, hör, som man vet il de svära, och ett Testerstycke bör veta alt sluta väl, bkasom den otentliga personen. Det:a var dock icke fallet med Malvina, som onödigt nttänjes, sedan bandlingen i sjelfva ver ket är slut. Vi sände råda, att vid nästa representation befria Malvina från den tvetydiga kärleken till Arvid, skicka dansmusiken återbud, och låta ridån gå ner t ex. efter Maries försäki ran, att hon sjetf ville söga sin fästman, buru mycket hona älskade honom, och vi skulle nästan vilja gå i borgen för, att ett helt annat resultat skall erhällas. — Efteråt gafs Louise och IVallborn, ell stycke af alldeles 3 syftning mot det föresårndes var det alsgt eller UV fällssk 22? Vi skulle tro det senare. —