Aftonbladet – 4 februari 1834, sida 2

R. St. vid förra riksdagen många beslut, som borde befordra förbättringar deri, och å styrelsens sida är onekligen äfven åtskilligt tillgjordt. Vi anse oss endast böra erinra om följande väsendtliga skiljaktigheter emellan besluten och adiinistrationsåtgärderna, neml.: 1:0 att en begärd instruktion, som bestämmer postiljoners och postförares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, ej finnes offentliggjord; 2:0 att post-öfverstyrelsens stat blifvit ökad med 3,329 R:dr; 3:0 att ministrarne vid utvikes hof fått portofrihet; 4:o att blott en paketpost blifvit på försök inrättad, då R. St. begärde tvenne, samt alt, när detta försök genast visade sig utfalla så dyrt för kronan, regeringen ej beviljade de billiga anbuden af ett enskilt diligensbolag, som ville åtaga sig att göra en början med sådane inrättningar, Nya Silfvermyntet. Vi bafva redan omnämt, att R. St. aldrig beslutat den förändring i rikets mynt, som blifvit anbefalld genom Förordningen om Myntfoten af år 1830. Ett ytterligare bevis på den bestämda åsigt, som hos BR. St. var rådande angående den nya enheten och dess öfverensstämmelse med det i myntbestämningslagen för bankosedeln stadgade värde återfinnes i Ständernas underdåniga skrifvelse ang. utmyntningen af bankens tillsångar i guld och silfver af den 18 Mars 1830. Deri yt ras ibland annat: att det må vara banken förbehållet, alt äfven mec Svenskt silfvermynt efter 1664 års myntfot kunna inlösa myntets attester, sålunda, att En Rdr af detta sednare mynt motsvarar 23dels Rdr af det nya. Huru Bankostyrelsen kunnat låta utmynta så betydliga qvantiteter af bankens silfver, då ej den af R. St beslutade myntordning stadfästades, och då ofvannämde stadgande tydligen visat dem, att Ständerna förutsatt blott en, emot bankoriksdalern svarande enhet, är oss oförklarligt, och kommer säkert att medföra ej obetydliga kostnader, om man nödgas ou åter förändra nya myntet.