Aftonbladet – 1 februari 1834, sida 1

j sant medborgerligt, man skulle nästan kunna säga republikanskt, sinne, ännu finnes i deputerade-kamaren. De adeliga titlar, som utdelades under kejsar-regeringen, hafva genom en följd af Senatsbeslut blifvit fästade vid det vilkor, att de endast skulle öfvergå på de adlade Hertigarnes, Grefvarnes, m. m. söner, såvida en derefter proportionerad förmögenhet tillika åtföljde dem. Men då nu kamaren för framtiden afskaffar majorater och fideikommisser, och sedan de nu bestående innehafvare dött, dessa egendomar förlora sin natur af sådena, så att de följande ägarne blott erhålla dem under vissa transitoriska vilkor, hade man i pröfnings-kommissionen franikastat den frågan: huru skall det nu förfaras med de titlar, som äro förbundna med nämde stiftelser? För att upplösa denna svåra fråga, hade kommissionen föreslagit — följande paragraf: Förordningen om majoraternas afskaffande upphäfver likväl icke ärftligheten af de dermed förenade titlarna.? Knappt hade detta förslag blifvit uppläst, förrän Hr Glais-Bizoin steg upp och anmärkte, att hvarken kartan af 1830 eller den af 1814 talade om adeliga titlars ärftlighet. Ehuru det vore ganska naturligt, alt en Fransk marskalk önskade seen titel, som erinrade om någon af hans bragder, öfvergå på sina söner, så hade likväl kamaren så mycket mindre att befatta sig med dylika, som en lag af senare datum tillät hvar och en att belasta sig med så många han behagade, utan något annat äfventyr, än möjligtvis det, att göra sig löjlig. Ordet noblesse borde således utstrykas ur den konstitutionella ordboken, och bruket deraf öfverlemnas åt dem, som finna smak i att kalla sig sjelfva undersåter. (Hr Guizot hade några dagar förut i en berättelse till Konungen undertecknat sig sujet). Emot den föregående talaren uppträdde Gvrefve Jaubert. Han trodde sig böra spela försvarare af kartan, k vilken säger: ?den gamla adeln återtar sina titlar, och den nya behåller sina. Han sjelf, som tillbörer den gamla adeln, komme visserligen ingenting att lida genom det projekterade stadgandet, då den gamla adeln vore ovilkorligt ärftlig, och blott den Napoleonska fästad vid majoraterna. Men han borde försvara kartan, hvilken öfverträddes, ifall man upphäfde majoraterne, utan att på samma gång uttryckligen förklara, att titlarnas ärftlighet fortfor, äfven sedan det vilkor upphört, hvarvid de voro fästade. Han såg på oppositions-bänkarne en mängd under Kejsare-regeringen betitlade, och frågade om de ärnade bestiga tribunen, för att parodiera d. 14 Augusti (1789 då adeln afskaffades) Han och hans likar, ättlingar af sådana män, som gjort staten vigtiga tjenster. . . . (En röst: huru många adelstitlar utdelade Ludvig XV för anordnandet och befolkandet af sin hjortpark?) . . . skulle bibehålla deras titlar, och bemöda sig att följa deras exempel !skratt.) Herr Parant önskade, att denna diskussion ej måtte antaga en bitter karakter — (på sin höjd en löjlig, svarade en röst). — Han ansåg det föreslagDa stadgandet öfverflödigt, emedan det ej vore någon förbjudet, att bibehålla sin titel; till följe af den nyare kriminallagen behöfdes dertill ingen uttrycklig autorisation. För öfrigt borde man icke förtycka en Barons son, om han kallade sig Baron liksom hans fader. Då nu Grefve Jaubert ånyo väckte skratt derigenom, att han antydde strafflösheten för det obehöriga tillvällandet af adeliga titlar såsom en glömska af lagen, erinrade Herr Vivien, att Kamaren förut med flit upphäft straffen för tillvällandet af sådana titlar, just för att visa, att hon icke ansåg adeln äga något värde. Adeln hade upphört att vara ett lagligt institut, och var nu endast en mode-artikel, hvars nyttjande stod hvar och en fritt, som hade smak derför, och lade någon vigt derpå. Nu sökte Herr Renouard försvara den till adelrs räddning föreslagna paragrafen, men sedan herr Salverte erinrat Kamaren, att hon ej i sina lagar borde inflicka några onyttiga föreskrifter, blef det föreslagna tillägget förkastadt med en högst betydlig majoritet. Endast Grefve Jaubert, Baron Dupin och 8 andra hade röstat för detsamma. Man skrattade allmänt häråt, och frågade hvad PärsKamaren, som nästan uteslutande består af personer med adeliga titlar, skulle säga härom. I Frankrike finnes sålunda från denna dag egentligen icke någon adel. Petitionen rörande det Laffittska hotelet lärer