Aftonbladet – 27 januari 1834, sida 2

ka, utan att vidröra medel och sätt, ikvaäl 1 allmänhet omfatta de för fäderneslandets väl mest maktpåliggnde frågor; och i båda fallen torde man få taga för afgjordt, att den tid är inne då det icke längre anstår Ridderskapet och Adeln att inför den eller dem ståndet talar, kringströ en mängd blommor, nog mycket liknande dem som ianan aftonen hopfalla till ett intet från ett ögorblicks förbläudande; att tidan är inne för att med allvar och lugn framställa saken. — För mig sjelf har jag sökt finna en ledning vid afgörandet af hvilketdera alternatif vore det rätta. Jag har naturligtvis icke kunnat ensamt på min enskilta öfvertygelse stödja beslutet härom. Inom andra representativa stater äro de tal som hållas på hela eller en del af representationens vägnar , föremål för de sakrikaste debatter, och man anser dessa tal, då de slutligen af representationen :blifvit antagna, såsom en måttstock hvarefter styrelsen kan bedöma nationens behof och nationen kan bedöma den mer eller mindre rigtiga och fosterländska ståndpunkt, från hvilken representationen vetat uppfatta sitt kall. Diskussionerna och besluten öfver talen väntas der med otålig uppmärksamhet. Men mine Herrar! jag vill icke göra mig saker till förebråelsen att söka utan urskillning hos oss införa främmande bruk, som tilläfventyrs icke inpassa på vårt representationssätt eller vårt folklynne. Det är således på närmare häll jag måste hämta ledniagen vid detta tillfälle. Nå val! jag tillbakagår då till 1809, den aflägsnaste tidpunkt hvarifrån vi kunua hömta ledning vid bedömmandet af vårt nya statsskick. Jag finner der, huru icke allepast Landtmarskalken, under förklarivg af det ditimtillis ovanliga deruti, anhöll att,. innan han till den som förde Riksrodret, på Ridderskapets och Adelns vägnar, höll tal, han måtte få ioför Ståndet uppläsa detsamma, naturligtvis för att inhämta huruvida det öfverensstämde med ståndets tanka. Jag finner huru detta tal innehöll Ridderskapets och Adelns uttryck af bekymmer öfver rikets ställning, ett gillande af hvad som skett, och en opinion om det tillkommande. Men låtom oss taga ett ännu mera bevisande exempel. Dåvarande Friherre, sedermera Hans Exellens Stats-Rådet Grefve Flemming anförde Ridderskapets och Adelns deputationer tiil de andre stånden. De tal, som han på Ståndets vägnar dervid höll, utmärkte sig icke allenast af det vackra språk, som tycktes vara Grefve Flemming medfödt, utan äfven genom uttrycket af Ridderskapets och Adelns opinion öfver den vigtiga tidpunkten, och genom yttrande om det biträde Ridderskapet och Adeln af sine medständer påräknade. Äfven vid de sedermera inträffande Riksdagarne hafva de, på ständers vägnar, hållne tal alltid innefattat någon mer eller mindre bestämd opinion, ehuru Riksdags-förhandlingarne efter år 1309 icke varit hvad de då voro. Jag tror mig: sålunda hafva, åtminstone för min egen öfvertygelse, bevisat, att de tal, som 1 dag skola till medstånden hållas, hade bort uttrycka någon Ridderskapets och Adelns opinion om landets oeh nationens behof. — Den naturliga frågan näst härefter blir således, om denna opinion skall mer eller mindre bestämdt uttryckas, och hvilka ämnen den skall omfatta. För min del har jag, säsom representant, trott, att denna opinion bör och kan vara bestämd åtminstone i afseende på nationens behof. — Jag finner mig så mycket mera derom öfvertygad, som alltsedan år 1809 troligen icke nationen med så spänd uppmärksamhet följt sina representanter, som denna gång. De stora verldshändelserne hafva likasom uppväckt nationen. Nationens intresse för det allmänna har ock hos oss, mera än någonsin, nu låtit förspörja sig. Under fredens lugn och under en i många fall oss särskilt tillhörande lycka, häfva vi på afstånd kunnat åse händelserna, och af dem, för vår erfarenhet, kunnat utplocka hvad oss kan vara tillledning nyttigt. Vi hafva ock sett huru flere representanter denna gång, mot vanligheten, hitkommit med bestämda uppdrag och instruktioner af sine prircipaler. För fäderneslandets skull, och med afseende å dessa sednare tilldragelser, tillhör det, 1 min:tanka, Ridderskapet och Adeln, att vid detta tillfälle äfven bibehålla sin egenskap af rikets första stånd, och således uttala landets behof, om annars Ridderskapet och Adeln deraf kan anses vara ett uttryck, Lika så oriktigt det skulle vara, om Styrelsen ej för representationen uttalade öpvet sina behof, lika oriktigt skulle det i min tanka vara om representationen underlät att sins emellan uttrycka sina