Aftonbladet – 25 januari 1834, sida 3

— pp gr 2.rrtrrh rrirhxr:htorrr nhnnnnnn OöOÄ(iunuvmn ÄÄ OO OO PROMENADEN. (Från en Fransk Tidning). Invånarne i staden Brighton i England vederqvickte sig efter dagens qväfvande hetta genom en aftonpromenad på hamnehaussden: fruntimren, med ansigtet gömdt under en grön flors-slöja, och svepande sina små kappor af Skottsk Tartan tätt om lifvet, då en skälmsk vindstöt ville bortrycka dem; männerne i sina långa öfverrockar och med detta uttryck af förnöjelse och stolthet i sina drag, som åsynen af hafsvattnet ingifver hyarje Engelsman. Vid ingången tili chaussgen stod en ung man af intagande utseende, med båda armbågarne stödde bakemot bröstvärnet, blickade med en sorglös min omkring sig, och vände sina små, fyrkantiga sköldpadd-lorgnetter, än på de spatserande, än på de ryttare och vagnar, som hastigt flögo förbi utåt den öppna stranden. Han blef ändtligen på afstånd varse en vagn, som genom fjedrarnes spänstighet och hästarnes snabbhet rörde sig liksom i takt, och tröttnade icke att betrakta den, samt gjorde några steg framåt, för att bättre få se detia beundransvärda spann, som så mycket fängslade hans nyfikenbet. Den unge mannen blef allt mer förtjust, gick småningom närmare, och befann sig snart helt nära kaleschen. Nn stannade han, satte Jorgnetten ännu en gång för ögat, tycktes ett ögonblick öfverlägga med sig sjelf, upplyfte ändtligen handen och gjorde ett afmätt, vördnadsfuallt tecken åt en gentleman, som satt i vagnen och tycktes vara dess ägare. Denne vidrörde kusken sakta med ändan af sin spatserkäpp, och hästarne lydde på ögoublicket, med behag sträckande sina välbildade framfötter. Jag ber om förlåtelse, Mylord, att jag stör er på er promenad; sade den unge mannen. Den andre såg uppmärksamt på honors, och svarade icke ett ord. Ni har sköna hästar, Mylord. Fuliblodsrace? Mvlord nickade på hufvudet. Jag vet icke, fortfor: den unga mannen något förlägen, i det han höll handen på vagnsdörren, jag vet icke, Mylord, buru jag skall framställa det motiv, som föranledt mig, en främling, en för er alldeles obekant person, att uppehålla er vagn. .... Jag kommer från Skottland, Mylord, för att jouera af nöjena i Evgland. Mitt namn är Beauclere. Mvylord helsade. Horatio Beauclere, äldste sonen af hertigen af Carmathen och arfvinge till hans Pärskap. Damen, som satt vid sidan af Mylord och hittills icke bevärdigat den främmande med en biick, betraktade hovom nu med granskande uppmärksamhet. — Jag befarar väl, att min titel endast ökar oskickiigheten af mitt uppförande. Vid anblicken af er vagn grep mig ett häftiet begär, som jag omöjligt kunde undertrycka. Men har man väl någonsin sett bästar, sådana som dessal? Under dessa ord, betraktade han dem med Iystna ögon, och bockade sig för att undersöka deras ben. Kaleschen är af Brown, sade han sedan, efter en blick på stålbössorna i hjulen. Han är berömd, till och med i Edinburg, och, i sanning, han förtjenar sitt rykte. Om vi ock skulle låta mörbulta mig af ert folk, jag kan ändå icke afhålla mig ifrån att framföra min begäran.