Aftonbladet – 20 januari 1834, sida 2

gerwall. 1828—1830 ÅRENS RIKSDAG. 2:dra Årtikeln. (Slut från N:o 14). Hvad som, jemte de i det föregående omnämda åtgärder, mycket bidrog att öka tviflets alltid splittrande inflytelse i afseende på silfverköpen , var en oväntad offentlig akt, som i allmänt tryck kallas? Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning ang. Myntfotcn. Denna akt börjar med de ord, som också enligt 79 S. Reg. Formen äro vilkor för all ändring i Rikets mynt, nemligen att R. St. beslutat derom; och i ingressen säges: att Ständerna hos Oss (K. M.), i underdånigbet anhållit om införande af en förenklad och redig myntfot, lämpad efter nuvarande förhållanden. Men när man sedan läser föreskrifterna, finnes ej en gång den mynt-enhet som RB. St. begärt; fastän de uttryckligen framställt vigten deraf, att silfvermyntet till namn och värde blir lika med det gångbara Banko-Sedel-myntet. En enhet, två och tvåtredjedels gång större än Rikets Siänders, kallad lika med gamla myntet: Specie-daler, men uppblandad med mer koppar, hvilket åtminstone hade den fördelen att upplyfta pregeln, och med mindre silfver, än Riksdalern af 1664, blef, besynnerligt nog, det myntlösa och penningtörstande Sverges fjerde myntsort, som med bråk måste inpassas med alla de tre förut varande, neml. Specie, Banko och Riksgälds. Denna nya, af Ständer aldrig antagna mynt-enhet, hotade med straff för gamla synder. Den erinrade, genem sitt namn och sin storhet, i alla gamla äganderätts handlingar och skatte-längder, om den gamla goda silfvertiden3 och hvem vet, sade en och annan, om ej mantalspenningen snart blifver af Kongl. Maj:ts tolfskillingar, i stället för af Ständernas? — Man teg; och myntningen pågick, ehuru föga hopp var, att någonsin få mer i rörelsen af nya myntet, än hvad som mot ett myntpris af 128? nej visst icke! al 144 sk. och deromkring, utkommit såsom skådepenningar i granna marokinsfodraler. Så slog dock alltid ångmaschinen vid myntet slag på slag, som gått mången till dess innersta; och man började tro, att det vore bättre om intet skedde, än sådant som man ej begrep, emedan det är så allmänt vigtigt, att allmänheten bör kunna fatta sådana förhållanden, som röra äganderätten, för att ej misstänka och oroas. Tvehogsenheten blef emellertid begagnad; och man var redan på god väg till reaktion i opinionen, då en Kongl. skrifvelse af den 15 Mars 1931 utfärdades till Banko-styrelsen, af följande lydelse: I följd af det svar Vi på rikssalen d. r Mars 1830 lemnat, ang. de Oss underställda lagar om myntbestämningen och Banken, anse Vi Oss böra gifva Eder Vår nåd. önskan tillkänna, att J, med den Eder närmast åliggande :omsorg om Banken och Rikets dermed oskiljaktigt förenade nytta, söken, så vidt möjligt är, undvika att genom förtidiga silfverköp förorsaka förluster -för staten, hvilka kunde leda till en stegripg 1 kursen samt ökadt pris å de första nödvändighetsvaror för national-indastrien. Sådant vore att aflägsna sig från det mål, hvars uppnående RR. St. genom mynthbestämningen åsyftat. Utan att, under nu gällande lagstiftning för Banken , på något sätt vilja inblanda Oss i dess enskilta förvaltning, skulle Vi med nöje se, att J, om J pröfven det förenligt med de skyldigheter, som äro Eder ålagde att uppfylla, hos Oss anmälen de åtgärder i förbemälte hänseenden, som J redan vidtagit, eller ämnen ytterligare vidtaga; och Vi försäkre Eder, att Vi, i hvad på Oss anpkomma kan, äro benägne att underlätta Edra bemödanden att förskafja Eder det belopp till .metullisk valuta, som erfordras till förstärkande af Bankens reella fond, enligt BR. St. beslut. Hvad var nu att göra? Regeringen ansåg silfverköp förtidiga om våren 1831, då fullmäktige innan årets slut. voro af BR. St. anbefallde , att hafva de föreskrifne förberedande åtgärder fullbordade, och alt senast vid årets slut hemställa hos K. M. om