Aftonbladet – 18 januari 1834, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. Om kongressen i Minchengrätz beter det i ett bref från Preussiska gränsen af den 285:de December: Ehuru man tillräckligt talat om besluten i Minchengrätz, och de i Paris derom öppnade underhandlingar ända till ledsnad blifvit upprepade, tror jag mig likväl böra än en gång återkomma derpå, för att säga Er, att Franska kabinettet numera återkommit från sin första förklaring till kontinentalmakterne, och nu tillkännagifvit, att det i alla händelser ville respektera Schweitz och Belgiens neutrala område, om ett lika förfarande å andra sidan iakttogs; men att man ansåg öfverflödigt, att ingå i vidlyftiga kontroverser om interventions-rätten i Piemont, enär det aldrig varit Frankrikes afsist, eller kunde bli det, att dervid gå arbiträrt tillväga, utan att det ville framhärda vid den politik, det följt sedan Ludvig Filips tillträde till fegeringen, med afseende på omstöndigheternas och rältvisans fordran. För att dömma efter denna förklaring, synes man i Paris ej mer uppfatta den utländska politiken un-der en bestämd synpunkt, utan antingen familiarisera sig med de i Minchengrätz yttrade principerne eller vilja handla efter oruständigheterna, Till en början synes ingenting vara för handen, hvarigenom Franska ministören kunde råka i förlägenhet och tvingas att röja sina verkliga tänkesätt om interventions-rätten, emedan det i Piemont, till följe af de anstalter regeringen vidtagit, icke lätt torde komma till utbrott, hvilka påkallade en främmaände makts mellankomst, och propagandans möjliga försök, att inveckla Frankrike i ett utländskt krig, böra bli fruktlösa, om dess styrelse har bestämd vilja, att hålla denna propaganda i tygeln. Således behöfver man knappt hysa någon farhåga, att makterna skulle kunna bli oense i anseende till de Miänchengrätzska besluten , så vida man i Petersburg och Wien är lika nöjd med de från Paris erhållve förklaringarna, som man tyckes vara i Berlin. Att dömma efter det förhållande de Nordiska hofven hittills iakttagit mot Frankrike, är det sannalikt, att det ej vidare kommer till några lifliga diskussioner om interventionsrätten, så länge ej utomordentliga händelser inträffa, hvarigenom de bestående relationerna i allmänhet ändras. , HoLLanp. Konung Vilhelms ståndaktighet och Holländska folkets oryggliga trohet och tillgifvenhet gåfvo hittills ett visst partis tidningar åtskilliga ämnen till deklamationer, och man ställde den ärofulla nationen med sm konung högt öfver de otacksamme och affällige Belgierne, som ej förstodo sitt eget bästa och ej VisSte värdera sin lycka, utan med våld lössleto sig från sina ädla bröder och sin faderligt sinnade konung. Att ett retadt national-hat hade största andelen i denna såkallade ståndaktighet och trohet, undgick emellertid ej den uppmärksamma betraktaren, hvilken äfven anade, att, när detta hat hunnit svalkas, skulle den. Holländska klokheten och räkneandan återta sin rätt. Denna tid tyckes nu ha inträffat, och man torde sålunda kunna förutse, att den Hol ländsk-Belgiska frågan torde nalkas sina upplösning. I Generalstaternas sista session gjordes nämligen ett ganska bestämdt försök att protestera mot: regeringens hela system, och detta försök var ej några få opponenters verk, utan personers, hvilkas beredvillighet att med hvarje enskilt offer tjena sitt fädernesland är tillräckligt känd och erkänd. Desse yttrade dervid åsigter, hvari nära halfva Kamaren instämde, och som ingen bjöd till att vederlägga. Van Dams, Van Isselt Sytzamas och Van Ness tal i sessionerna den 16, 17 och 18 December voro alla af följande innehåll: Ingenting kunde vara för nationen förderfligare, än det nuvarande tillståndets; brist på medel, att sluta de onyttiga underhandlingarne; ett. fortsläpande af dess politiska. existens under tilltagande financiella svårigheter; utan grundlag Och utan domaremaktens sjelfständighet; i det yttre ett system, som var lHvarken krig eller fred, under