Aftonbladet – 17 januari 1834, sida 3

KALEIDOSKOP På vissa trakter i Krain bibehåller sig ännu en plägsed, att äldre jungfrur, som fyllt 30 år, måste på dymmelonsdagen underkasta sig att antingen vandra igenom byarne, med en stugdörr bunden på ryggen, eller ock lösa sig derifrån med penningar eller Vin, som tillföll ungkarlarne. — Så firas Rosenfesten i Krain. Till de oräkneliga, besynnerliga sedvanor, som bibehöllo sig i Böhmen, Mähren och Schlesien ända till medlet af det förflutna seklet, hörer äfven den fördragsamhet man ägde med ett slags tjufvar, som kallades Beutelschneider, (manticularii) och hvilka blott syselsatte sig med att blanda sig ini folkträngseln och stjäla penningpungar. på det sätt att de afskuro de remmar, med hvilka pungarne, efter den tidens sed, voro fästade vid gördlarne. Det hade år 1622 varit lättare att förändra statsförfattningen. än att afskaffa det missbruk, som ledde sitt ursprung från de hedniska Slaverne, bland hvilka stöld ej allenast var tillåten, utan äfven stod i anseende som en fri konst, för hvars utöfvande tjufvarne blefvo berömde. endast att de använde det stulna till undfägnad åt sina gäster. Detta bruk eriurar om den sed hos Lacedemonierna, att stöld var tillåten, blott tjufven förstod att stjäla så skickligt, att han ej blef ertappad; men blef han det, så straffades han hårdt. — Den lilla staden Schildberg var isynnerhet namnkunnig för detta slags tjufvar. Då marknad inträffade, anmälde de sig ordentligt hos stadens domare, då de, emot erläggande af en viss summa penningar efter taxa, erhöllo tillåtelse att under marknadstiden utöfva sin fria konst, och domarer lät då stadstjenarne utropa på alla gator: Den vördade allmänheten underrättas härmed, att här finnas råttor; hvar och en äge derföre att akta sin penningpung! — Hände det dock att någon af dessa — som de afven kallades — lätta köpmän blef gripen å bar gerning; så undgick han ej sitt straff. För att sätta sig i skydd för denna fara, betjenade de sig af ett besynnerligt medel. Innan de företogo sin vallfart till marknaden, ställde sig den äldste personen i deras sällskap på tvenne stolar, så att man kunde springa mellan hans ben. Hvar och en, som nu ämnade sig ut på fångst, måste först springa igenom den sålunda bildade porten. Lyckades det honom att komma igenom, utan att röra personen eller någon af stolarne, så ansåg han sig trygg för ertappning; i annat fall ansåg han rådligast att bli hemma. Att någon gammal pungtjuf blef ertappad var högst ovanligt. Dessa tjufband hade bildat sig till en orden, Prudent-orden kallad, som hade flera grader, till hvilka medlemmarne avancerade, allt efter den färdighet i sin konst, hvilken de utvecklade.