Aftonbladet – 14 januari 1834, sida 2

att lagstiftningen icke kan i förväg bedömma dessa förhållanden , som ligga inom åverkarens afsigt; men deremot möter den anmärkningen, att sjelfva det åverkades beskaffenhet kan här utgöra en säker måttstock både för bedömmandet och bestraffningen. Så synes det hufvudsakligen böra skiljas emellan blott mansbörda och fora för en eller flere dragare , emellan masteträd och moastespira, storverksträd och sågtimmer å ena sidan, samt ved, gärdsel och stör å den andra. Om tillgrepp å de senare må anses kunna försonas med böter af det tillgripnas värde ), utom ersättningen , så bör deremot åverkan å de dyrbarare trädslagen af den förra arten äga enahanda påföljd af bestraffning, som allt annat olofligt tillgrepp, d. vs. stöld. Så beskaffad åverkan, satt i fullt samma kategori som stölden, bör således medföra tjufvaböter, d. vy. s. tredubbla värdet af det åverkade, dervid ock förvandling ) bör äga rum på enahanda sätt som vid stöld, uppenbar kyrkopligt O. Se V, I Just derigenom att Lagstiftningen stämplar denna svårare grad af åverkans-förbrytelsen med samnsa ansvar, samma påföljd af vavheder m. m., som äro följder af begången tjufnad, skulle ock den lyckliga verkan frambringas , att dessa förbrytelser i allmänna tänkesättet stämplades med den vanära, som gerningen innehåller , och derigenom ändamålet vinvas af ett allmänt afskräckande 4) från så beskaffade brott. Den, som nu betänker af hvad särdeles vigt det i alla hänseenden är, att hvarje art af medborgares egendom genom en syftesenlig lagstiftning fredas från våldets tillgrepp , att således, genom en bestraffning, lämpad efter förbrytelsen, en motvigt beredes emot frestelsen att begå brottet, skall erkänna nödvändigheten deraf, att lagstiftningen i hithörande ämne varder, efter förändrade tiders kraf, pi tjeoligt sätt förändrad. Af nu sammanträdande Ständers och Konungens vishet äger mån med all säkerhet att hoppas ett önskadt resultat härutinonan , och lärer det ieke kunva uteblifva, att ett föremål af den vidsträckta ivflytelse på landtmannanåringens trefoad, som skogarnes fredande från en öfverbandtagande åverkan , skall ådraga sig de lagstiftande mekternas särskilta och noggranna uppmärksamhet, helst i en tidpunkt, då skogarne börja erhålla allt större och större vigt såsom jordbrukarens inkomstkälla. — Sku:le deremot under fortfarandet af nu gällande högst opassande lagbestämmelser, skogsåverkaren hädanetter som hittills få lemna sin tilltagsenhet fria tyglar, så skall, förr än man tror, den olyckliga följden intraffa, att de medtagna skogarne, dem ägaren fruktlöst söker freda, knappt skola gifva tilräckligt vedbrand, än mindre virke till skeppsbygnad , fabriksbygnader och export m. in. , ) Inzenting synes hindra att man här antoge den vanliga gränsen af 4o Dal. Silf. M. till skilnad mellan averkaas böter och ansvar såsom för stöld. ey Ofta har hitintills inträffat, att ej den egentliga upphofsmannen för åverkan , utan en mer eller mindre celaktig handtlangare nödgats stadva för vitesoch åverkans-böterna, dem han ej kunnat erlägga, utan fått med ett föga känbart enkelt fängelse aftjena. Förvandlingen af straffet för den giöfre arten af åverkan, bör således hädanefter ske i analogi med det för stöld , till fängelse vid vatten och bröd. ) Vid nu varande förhållande, då bestraffuingen endast utgör en, oftast föga kävbar penningeförlust. anse en del åverkare för brist på mod att icke föra till slut sina illbragder. Med list och väld försöka de derföre att tillegna sig de afhuggra träden, om ägaren lyckas ertappa dem. Vid ett tillfälle, då ej ovindre än 9 hästar och flere karlar hade an!ändt till afbämtning af några mastspiror, angrepo de 3:ne afskogsägaren ditsände vaktkarlar med hugs; och slag , och då de slutligen nödgades gifva vika, lade de sig följande dagen i försåt för en af vaktkarlarue, öfverföllo och slogo honom. Tilltagsenheten och sedeförderlvet gå så långt, att ibland de emelF.lan husbonde och dräng vid lego-aftalet betint gade villkor jemväl skall förekomma den senares berättigande att begagna hbusbondens hästar vid föröfvande af skogsåverkan. Längie kan man i sanning icke tänka sig de förderfliga följderna