Aftonbladet – 11 januari 1834, sida 2

ert br och skrilvet all svarlsen HIegol nytt Bal allldidey dock har Ins. ej kunnat afhålla sig att yttra några anmärkningar, i anledning af en mängd valde Riksdagsmäns afsäigelser. ;: Man klagar högijudt öfver våra Riksdågars ändamålslöshet; man taclar regeringens propositioner, enskilte Riksdagsmäns motioner; man förlöjligar allt, nekar det nyttiga ett rättmätigt bifall, jemrar sig öfver riksmötenas långvarighet, felaktigheten i representationssättet, tusende andra saker att förtiga. Men hvar kan man söka den egentliga orsaken till de fleste af desse öfverklagade oredor och obehbagligheter, om icke hos de män som skulle representera nationen? Låt vara att sjelfva representationssättet är felaktigt, ja förvändt, samt att, från de styrandes sida, mycket kunde vara bättre än det är, så bero likväl de obehagliga och magra följderna af Riksdagarne oftast på de fullmäktize. Om ock sjelfva basen för dessu möten ar felaktigt konstruerad, hvarföre söker man ej att på den befintliga grunden bygga det bästa man kan, till dess man — utan någon allmän hvälfning, utan en för häftig vubbning af det gamla — kan fiana eller åstadkomma en säkrare grund? Konungen utskrifver riksdag. Korporationerne välja fullmäktige. Hvarje samvetsgrann röstägande önskar den dugligaste bland valbare, och härvid fäster han med ratta afseende såväl på den blifvande representantens kunskaper i allmänhet, som sSärdeles på hans statistiska insigter, hans obestickliga redlighet och oegennvytta, hans nit för sitt eget samhälles välståvd, samt hans oberoende i pekuniärt hanseende. Sådane personer finnas och väljas. Man lyckönskar det allmänna och enskilta; elektorerna hafva beder af sitt val. Nu händer att inom många samhällen dessa tjeniigaste sujetter, sedan de erhållit det vigtiga förtroendet, vägra att emotasa detsamma. Laga skal beböfver man ej leta efter. Eu har tagit sig hustru, en har stor familj, en annan har köpt egendom och har vidlyftiga affärer som nödvändigt fordra hans närvaro, en kunde möjligtvis räka att bli sjuk, o. s. v. — Någre, medvetande om sin förmåga alt kunna gagna det allmänna samt derigenom det enskilta, anse det ej vara mödan värdt att förspilla någon möda vid Riksdagaine, ty hvad vill man ensam uträlta blend så många? Men desse underkänna värdet af sina krafter och bemödanden, icke besinnande att redan blott ett yttrande med allvarligt nit för det allmänna bästa, samwt med sakkännedom uttaladt af en redlig man, någongång gjort underverk, samt omstämt och förbättrat andras skefva och preockuperade omdömen— Mången afslår det erbjudna förtroendet, emedan han anser sig, eller af andra anses, skola vålla sin familjs, ja kanske sin stads eller orts förderf, i fll han aflägsnar sig från deras områden. Detta senare åtminstone tyckes cj vara tänkbart, om icke uti ett samhälle af automater, eller sådane som qvalt eller utdrifvit både sjelfständighet och bildning. Och om en individ i sin krets anses så oumbärlig, så liager ju Stockholm ett godt stycke från Goda Ioppsudden. Hvem skulle ej gerna vistas inom sin familj? Man lemnar ogerna det käraste mean äger; bjertats och förståndets förmögenheter använder man hebt att fröjda och gagna de föremål, som ligga eu närmast. Men finnes icke jemväl en känsla för fäderveslandet hos hvarje mennviska, hos hvilken eg0ismwen ej förstört det wmenskliga? Känner sig icke mannen upplordrad, alt genom sitt kunskapsförråd och sina sjaälsförmöxenheter återgälda sitt land en tillbörlig tribut? Staten utgör familjen i bögre mening samt i dess högsta potens; någon tids frånvaro från den enskilta familjen samt obehaget att nödgas afvika från antagna vanor och hemseder, lära dock öfvervägas af uppsåtet att vilja eller medvetandet alt hafva gagnat det allmänna. Riksdagarneslångvarighet är ofta den största olägenheten; men deras mål är likväl frid och välsignelse, då deremot krigaren lemnar hustru och barn på den ringa svårskötta torfvan, och går bort på en obestämd lid, kanske till en säker kamp mot döden. — Jemförelsen vore ej svår att utföra, men behöfves ej här: man kan aldrig neka att den, som i ett ögonblick af behof ej vore i stånd att offra äfven hela sin välfärd för Fäderneslandets väl, icke är värd att äga fädernesland. Hvilken otalig mängd af mångartade konsiderationer finnas icke, som föranleda denna ljumhet för det allmänna! Ins. hör ej till dem, som önska en ny representation för att få se det engelska skådespelet — der representanlerne genom mutor och korruption söka åtkomma representantsposten, — uppfö