Aftonbladet – 10 januari 1834, sida 3

RK VV UV RN NN mm Ö vy ÄM LM hn KALEIDOSKOP JOHANNES DÖPARENS HUFVUD. En Spansk brottmålshistoria. På vägen !rån Barcelona till Valencia stöter man på ett af hafvet och en bergskedja inneslutet pass, kandt under namn af passet vid Balaguer, der vägen nästan beständigt heherrskas af branta klippor. På ett ställe, der han gör en stark krökning, lemna några ofantliga lösryckta klippstycken och flere stora bergsklyftor goda gömställen åt röfvare. Detta ställe är beryktadt för flere mordgerningar; sex nära hvarannan stående kors förkunna den resande, att lika många menniskor här blifvit mördade. Alla dessa mord voro åtföljde af samma genom sin egenhet märkvärdiga omständigheter. Första offret, som föll i detta hemska pass, var en rik köpman, som i Mars 1828 reste från Lerida till Tortosa: Hans affärer hade nödsakat honom att aflägsna sig från stora vågen; han red helt allena på sin mulåsna, och på morgonen fann honom en tiggaremunk liggande i sitt blod vid vägkanten, Han hade bhfvit träffad af en kula i pannan, nästan midt emellan begge ögonen; mördaren hade tagit hans penningar och juveler, men lemnat de öfriga sakerna orörda. Hans mulåsna betade i god ro ett par steg derifrån, och hans kappsäck låg qvar på samma ställe. Icke utan förvåning fann man i den mördades armar ett illa arbetadt träkors; laga undersökning anställdes genast, men utan att leda till någon upptäckt. Fem dylika mord blefvo sedermera efter hand föröfvade på samma ställe; offren voro alltid, i likhet med det första, träffade midt i pannan, af ett enda skott, som ovillkorligt måst döda på ögonblicket, och hvarje gårg fann man ett trakors liggandv bredvid dem. Klipporna blefvo snait ganska illa beryktade, och icke endast resande, utan äfven folket i trakten deromkring, buro f:uktan för stället. Några herdar sade, att de, då de drifvit siva getter åt detta håll, på de mördade främlingarnes grafvar funnit vissnade blommor, hvilka af okänd hand blifvit ditlagda; de försäkrade till och med, att de på altnarve sett skuggan af en reslig gestalt, som knåböjde framför korsen, men att den, så ofta de försökt smyga sig närmare, plötsligt försvunnit; afven bade de tyckt sig höra suckar och klagoljad, från foten af berget. En helig fasa för det förskräckliga stället uppfyllde, genom dessa berättelser, alla sinnen, och det ansågs såsom prof på högsta grad af oförvägenhet, att våga gå fram der efter solens nedgång. Rättvisan förmådde icke, oaktadt alla bemödanden, komma den brottslige på spåren. Ryktet misstänkte likval en viss Venceslao Uriarte, en främling, som sedan någon tid bosatt sig i provinsen Catalonien. Af hans förra lefnadsöden var intes bekant; man tredde blott, att han före 1822 års revolution varit fångvaktare i ett inqvisitionsfängelse. Han bade föröfrigt tjent i trosarmeen, och för några år sedan nedsatt sig i trakten af Tortosa. Ingen visste, hvaraf han letde, och denna omständighet föreföll så mycket mer besynnerlig, som han giorde stora depenser. Oaktadt hans hycklade fromhet ansågs han likväl för elak och hämdgirig, och man berättade saker om honom, som kunde gifva anledning att tro bonom i stånd till de gröfsta brott. En dag tillfrågades han af någon, hvarföre han, som var en skicklig skytt, icke. tyckte om jagt. Nej, var svaret, för att skjuta en hare, har man mer besvär än han är värd, Man får sprinpå som FR hound innan: hän Oh ost mrdAS Lr