Aftonbladet – 10 januari 1834, sida 1

NN sig Kamrarna, Nationalgardet, Frankrike, d. v. s. hela verlden, och att då man har hela verlden för sig, nödgas man ändock klaga öfver faktioner, d. v. s. öfver friheten. Man lägger sålunda vackra motsägelser i furstarnes mun, och man måste medge, att detta är i högsta grad monarkiskt. Det är tydligen förbjudet, att beväpnade inträda inom den lagstiftande församlingen; men denna regel är naturhgtvis icke tillämplig för medborgarekonungar, hvilka ej åtföljas och omgifvas af andra, än af militärer med värja vid sidan. Denna krigiska rustning passar förträffligt för den representativa styrelsen. Det röjer äfvenledes en utmärkt smak, en synnerlig höflighet, att den såkallade Medborgarekonangen behåller hatten på hufvudet inför folkets representanter, som anses föreskrifva honom hans politiska system och anvisa åt honom ministrar att handhafva det. Sådant skedde under den legitima styrelsen, då alla statsmakter ansågos utgå från konungen; denne var då suverän, och hade undersåter; imen sedan Julirevolutionen härleder sig konungen sjelf från mnationalsuveräniteten, och Ludvig Filip har inga undersåter. Han har underhafande i sina embetsmän och en förman i den lagstiftande makten. Det finnes sålunda intet skäl hvarföre konungen behåller hatten på hufvudet inför kamrarna, som sitta obetäckta. Det är en verklig anakronism; om alla medlemmar af oppositionen, när de sågo detta, satt hatten på sina hufvud, hvad skulle väl då hofmännen ha sagt. Hela sviten af adjutanter och generaler höll sina blickar fästade på oppositionen, hvilken förblef orörlig, nästan spotsk, och hvars tätt tillslutna läppar icke yttrade det minsta bifall. Centrerna ropade: lefve konungen! och instämde i chorus med municipalgardets officerare; en rörande harmoni! Om någon i denna nationalgarantiernas föregifna helgedom ropat: lefve friheten! är det säkert, att man knuffat honom. Det ges nu för tiden ingenting mera upproriskt, än friheten, och att inför en konung hembära sin hyllning åt henne, är den värsta af alla förolämpningar. ; Ett framsteg bör likväl anrmärkas: när 1832 års sesion öppnades, uttalade konungen med stark accent en fras, hvari det sades, att republiken bleknat inför den konstitutionella monarkien. Vid 1830 års session talade han om republikens Hjecrnspöke. Denna gång deremot nämde han ieke alls republiken, förmodligen insåg han, det sådant skulle La varit att tvinga de republikanske deputerade att förklara sig, eller åtminstone att förnärma konvenansens fordringar i anseende till dem. Republiken, som man så länge förnekat, har då nu mera lyckats att bli höfligt bemött i sjelfva de kungliga sessionerna.