hans påstående gälde. Det sätt, hvarpå Generaladvokaten motiverade sitt påstående,, föranledde en ganska tumultuarisk mellanseen, då han nemligen ständigt återkom till föreningen för wenniskans rättigheter och yttrade, att några af dess ledamöter åsyftat en allmän egendomsdelning, samt försökt, att göra denna ide antaglig äfven för de mera maderata deltagarne deri, ropade en röst bland åhörarne:? Det ljuger du eländige! Den sowm vittne afhörde fordne advokaten, numera statsfången Vignverte, uppgaf sig genast såsom den, hvilken ropat detta. Då han fördes fram till presidenten, för att dömmas för sin förbrytelse emot domstolen, förklarade han: Jag är ledamot af det ifrågavarande sällskapet, och. skall ej tåla, att denne usling smädar det. Vi voro aldrig lystva efter andras ege dom, utan nöja oss med frukten af vårt arbete och hefva, vid alla vira bemödanden, endast fäderneslandets väl, icke vart eget in!resse till ögonmärke. Nu förklarate ett annat vittne, Petitjean, att han fullkomligt instämde med Vignerte, rörande bhaus tanka om Generaladvokaten, och hastigt uppstego flere af de anklagade, för att-afgifva en likadan förklaring. Med möda lyckades deras försvarare och Raspal, att lugna dem. Uppmanad att försvara sig, yttrade Vignerle, art han icke ville låta någon annan försvara sig, ty han medgaf icke domstolen, hvilken bestod af en usurpativ regerings tjenare, rättigheten att dömma honom. Efter en kor öfserliggning fällde honom domstolen, utan att afböra juryn, tll treårigt fängelse. Den öfverdiifna strängheten i detta straff stegrade jäsningen till det yttersta; men efter en stunds förlopp fick likväl Generaladvokaten tillfälle att sinta sitt föredrag, bvarefter Raspail och hans medanklagade. höllo sina försvarstal. Då Vignerte bortfördes, sopade han i till Presidenten: Jag slår vad, president, att ni i dag har den äran, att få en handtryekning af Ludvig Filip. Sedan General Advokaten slutat sitt påstående, skulle de anklagade ytterligare dervid göra sina anmärkningar; men blott en af-dem, Chuquet, begagnade sin rättighet dertill, och sade: Jag har nu i fem månader försmäktat i fängelse, i anledning af en föregifven sammansvärjning. Men vi republikaner konspirera icke, vi insurgera på ljusa dagen, under våra fienders gevärseld. Som en gammal soldat af gamla armeen har jag mer än en gång gjutit mitt blod för Frankrikes ära; jag är beredd, att ännu en gång gjuta det för dess frihet. Om nationen i morgon ville inse, att kulornas hvinande, tydligare än allt knot; tränger till tyrannernesöron; om nationen i morgon ville uppresa sig till strid, så skulle jag öfverge det dyrbaraste jag ägeri verlden, min gamla mor, fatta mitt gevär och sluta mig till mina kamrater. Jag ber himlsn bevara mitt fädernesland från detta yttersta medel; men om det vore oundvikligt för dess bästa, så skulle jag handla som en fri man som republikan , som Fransos. Sådana, mina herrar, äro mina tänkesätt; mitt fäderneslands intresse går framför hvarje annat. Då juryn, såsom vi redan nämt, förklarat de anklagade icke skyldiga , uppträdde Chuquet. åter och sade: J hafven gjort eder skyldighet; vi visste väl också att ni skulle uppfylla den: Derefter började proceduren rörande advokaternes yttranden under loppet af rättegången. Generaladvokaten yrkade suspension för Hrr Pinart och Michel, hvilka beskyllt honom för anklagelseaktens förfalskning, och fordrade, att Hr Dupont, hvilken sagt: Laubardemonterne uttydde likväl blott dokumenterne; de förfalskade dem icke, skulle utstrykas från advokaternes lista. Både domstolen och General-advokaten fingo höra bitande uttryck af advokaterne, då desse försvarade sig sjelfva. Som denva fråga icke rörde de edsvurne, så kunde hämden icke heller uteblifva. Hr Dupont. suspenderades på ett år, och de båda andra på sex månader. Denna dom grundade sig isynnerhet på den tillvitelse om förfalskning, de gjort General-advokaten, ehuru denne medgaf, att han, såsom han sade, af misstag, i anklagelseakten oriktigt anfört. innehållet af några papper, hvilka funnos bos Kersosy, och som i originalen lydde annorlunda. Detta straffs hårdhet har på det högsta förbittrat alla advokater i Paris. Hr Parquin, deras BatonDier, har förklarat, att, om han nu haft någon kriminalsak att försvara, så skulle han nödgats ålägga sig tystnad, emedan försvaret, efter en sådan händelse, icke mer kan kallas fritt. Advokaterne skola 9 0 i HN SE peer ola PA ARkfd akan Ja a rg 6 äs a 6 TT — ÄÅÖo.oenv—.Lm—