landets allmänna tillstånd, som finnes i ett bref från Madrid, infördt i en Fransk tidning. Lugnet är på långt när icke återstäldt. Tvertom griper uppresningen snarare omkring sig. Den offentliga meningen visar sig öfver allt obenägen för vuvarande styrelse; på ena sidan står det liberala partiet med sina fordringar, på den andia de fanatiska menniskor, hvilka följa den religeusa impulsen, som förför och exalterar dem. Regeringen förfar på fem olika sätt, ty hvarje minister har sin politik, så att på någon enhet är ej att tänka. Första ministern är böjd för motstånd, ja, till och med för reaktion ; inrikes ministern för reformer i administrationen och i denna anda är landets nya fördelning verkstälid; äfvensom handeln med sidenvaror, papper, lärft m. m. blifvit frigifven. Finance Ministern, innesluten inom sitt enskildta departement, söker införa stora förbattringar deri. Krigsministero, upplystare än de öfriga, organiserar armeen på konstitutionell fot, ty han hade år 1823 i Cadix befälet öfver generalstaben ända till Ferdinands befrielse. Justitie Ministern vandrar i sina föregångares fotspår för att ej på något sätt kompromettera sig. Allt detta sker i åsyn af en Regerings-Junta, som Markisen af las Amarillas leder, och som oroar konungamakten i synnerhet emedan den ser sig unvderstödd af folket, och förökar sitt inflytande i skydd af Zeas opopularitet. Brefvet uppräknar vidare en mängd partiella insurrektioner i alla Konungarikets provinser och slutar med dessa ord: Detta är summan af vår belägenhet, som blir ännu mera brydsam, vär man känner de hinder regeringen har att kämpa emot vid skat!ernas indrifvanda och anskaffarde af medel till uppresningens kufvande. Insurgenternas stridssätt gäckar alla den vanliga krigskonstens beräkningar. Efter utförandet af den bäst öfverlagda plan, och då drottningens generaler smickra sig med hoppet att hafva helt och hållit kringränt insurrektionens stamhåll, och att med ett enda slag kunna krossa henne, se de sina fiender liksom genom en trollmagt försvinna undan deras blickar, för att straxt derpå åter visa sig på ett annat håll och dessa menniskor marchera, endast försedda med ett gevär, några patroner och ett stycke bröd. ENGLAND. Somliga börja nu tro på möjligheten af fredens bibehållande och grunda detta hopp på Furst Taleyrands återkomst till England, samt på den omständigheten, att han straxt efter sin ankomst dit tillställt en lysande fest för Österrikiska legationen. Andra åter äro af den tankan, att den gamle diplomatens resa står i förbindelse med ingenting mindre än fredliga kombinationer. Ett försvarsoch anfallsförbund skall vara öfverenskommet mellan de båda makterna, hvarigenom de förbinda sig till det konstitutionella systemets upprätthållande, men äfven till förqväfvande af den revolutionära tendensen. De sägas äfven yrka på en allmän Europeisk kongress, för att afgöra de tvistiga frågorna. Hvad som häraf är verklighet eller gissning. torde väl smart visa Sig. ITALIEN. Rörande Piemont råder i närvarande ögonblick mycken spänning mellan Frankrike och Österrike, och Franska sändebudet i Turin skall ha fått befallning att begära sina pass, om icke Österrikiska trupparna genast aflägsnvas från Savojens gränsor. Huru detta står tillsammans med det skenbara 80da: förhållandet mellan Furst Taileyrand och Furst Esterhazy, är omöjligt att afgöra för den, som icke är invigd i diplomatiens hemligheter. PROCESSEN MOT DE TJUGUSJU REPUBLIKANERNE I PARIS. Dessa voro anklagade, för att i Juli månad för