Slutligen kan jag ej afhålla mig från en allmän reflexion i ämnet, ehuru brefvet redan är nog vidlyftigt: om man jemförer de tider under 1808 och 1809 årens krig, då Vesternorrlands län förmådde underhålla hela armdkorpser inom och utom landet, med de senaste åren, då det ofta uppgifvits såsom nästan omöjligt, att samma län kan föda sina egna inbyggare, så måste man göra rättvisa åt den energi, som under nämde krigsår förstod att uppleta landets verkliga resurser, ehuru man för ingen del behöfver medgifva, att desse sedermera blifvit inskränktare eller färre. Jordbruket har sedan år 1901 i hög grad tilltagit; länet har sedan år 1821 icke lidit någon missväxt, som förtjenar nämnas, och ännu har det qvar samma förmånliga binäringar. Allmogen är idog, ordentlig och sparsam, och skatterne utgå här med mindre svårighet än i många län, som anses vida bättre lottade. Det är då så mycket bedröfligare, att det ena året efdet andra nödgas läsa dessa tidningsartiklar om missväxt och nöd här i länet, så att, i händelse denna för dagen gällande ton skall fortfara, det snart icke kan förundra någon, om de så ofta beklagade, understödda och ändå alltid nödställda norra landskapen skulle anses så ohjelpliga, att de samt och synnerligen icke förtjena att ägas under freden eller att försvaras under ett krig. Matte detta väl besinnas af hvar och en, som i sin välmening beskrifver landets ställning sämre, än den är, och anropar hela Fäderneslandet om hjelp, för den partiella nöden bland Westernorrlands nybyggare, af hvilka många först derigenom börjat ana, att den egna omtankan är otillräcklig eller umbärlig för deras framtida bergning. — — -— — — — J— end ——