för deras förvaltning; samt om tiden och sättet för desse ombuds verksamhet äro så lämpade, att de skeende misstag, som af all förvaltning tilläfventyrs kunna ske, icke hinna antaga naturen aflångvariga missbruk; synes ingen ting vara att befara för bankens säkra och jemna gång. Det är till en del uppå detta, som Herr Helsinglus äfven i sitt förslag söker att fästa uppmärksamheten. Enligt detsamma måste hädanefter Konung och ständer gemensamt, såsom i lagfrågor, besluta om grunderna för bankens rörelse och förvaltning; R. St. endast, i enlighet med allmän lag, kunna utfärda instruktioner och reglementen till sine ombud; dessa ombud endast kunna ansvara inför domstol, och för bevisliga afvikelser från gällande lagar. Om Herr Helsingius äfven hade föreslagit något sätt, att årligen förändra en del af Bankostyrelsens personal, eller att genom nya årliga val gifva den egenskapen af ett bibehållet allmänt förtroende, skuile man således vara böjd, att helt och hållet ingå derpå, hvad rörer den del deraf som har afseende på Bankens förhållande till landets myntväsende. Men Ins. är icke af samma tanka med Hr Helsingius, i hvad som rörer Bankens förhållande till enszilta krediten; och Ins. villi nästa artikel framställa de betänkligheter, som dervid framstå. —