Aftonbladet – 11 december 1833, sida 3

KALEIDOSKOR Hr Fatscheck gaf i går, såsom vi förut tillkännagifvit, sin afskedskonsert. Publiken hade härvid åter, beklagligen för sista gången, anledning att göra rättvisa åt hans talang, åt den säkerhet och färdighet, blandade med momanger af inspiration, som utmärka Honom och som ställa honom, om icke bland ariister af första ravgen, likväl bland dem, som man med stäl kan hänföra till talangernas antal. Med ledsnad måste vi anmärka, att, ehuru He Fatseheck räknar många elever i Stockholm och varit, som man säger, mycket repanderad i i större musikälskande kr elsar, var dock hans konsert så föga besökt, att, om han skulle anräda sin resa med dess be :hållniag, haa i sanning icke komme långt. Detta var så mycket mer oväntadt, som konserten erbjöd tillfälle, blott att röja: välvilja för en bortgående arist, utan äfven att lära känna tvenne andra, Her Lax och Tostie.. Ait bedömma dessa, efter de prof de här läto höra, vore emellertid måhända orättvist... Hr Lax hade valt det föga tacksamma uppdrag, att i en konsert med Hr Fatscheck varahans ackompagnatör, och hade lertill den olyckan, att komma efter Fru Dulcken. Hi Tostie lofvear mera. Han har, som: man säger, en god stråke, men ty värr ingen Dn sod vielin, hvars sträfva toner han måhända icke eller med n9g grannlage enhet sökte mildras: Någon rädsla och osäkerhet röjde s:g i början i hans spel, men hvilket bättrade sig mot sluet. Vi hoppas dock, att en annan gång få om de båda: unga virtuoserne fälla ett gynnsammare omdöme. Fru Enbom sjöng, den herrliga arian Non piu di fiori ur Mozarts! Titus, och dessutom gåfros de vackra ouverturerna till Cherubinis dfedea och Nicolos Cendrillon, åt hvilkea: senare man bör önska ett rent valdthorn.