Aftonbladet – 9 december 1833, sida 3

att de måste anse sina sysslor såsom en skärs4 eld, ur hvilken de längta, att så snart som möjligt befrias, för att försättas i en indrägtia gare domsagas paradisiska glädje, och de, för att hinna detta mål, helt och hållet bero af regeringen, fordras det verkligen mer än vanliga krafter, för att, — i valet mellan dens önskan, af hvilken man har allt att hoppas, och dens, af hvilken man har hvarken att hoppas eller frukta, — stöta sig med den förra, för att uppoffra sig åt den senare. Inled oss icke i frestelse, heter det; och måtte denna kristendomspligt af städernas borgerskap uppfyllas mot deras borgmästare! Äfven om dessa embetsmän icke skulle varä svaga för frestelsen, ligger det likväl i naturen af deras ställning, att både regeringen och allmänheten så lätt äro benägna, att anse dem derför. — Blott denna föreställning är menlig för ståndets anseende. Vi torde icke behöfva förklara, att vi ej önska, det någon ståndsanda, i detta ords mindre vackra, bemärkelse, måtte utbilda sig vid riksdagen. Vi önska tvertom, att den fria sjelfständiga anda der måtte röja sig, som, ehuru ett särskilt stånds, likväl ej är någon annan än nationens allmänna. Denna anda skall befordra reformens sak. Skulle åter en af motsatt art yttra sig, så skall äfven den icke bli utan sin nytta, emedan den skall så mycket tydligare ädagaligga reformens behöfllighet.