Aftonbladet – 25 november 1833, sida 2

bevises deraf att de anslogo förskoitsvis från Riksgälds Kontoret 100,000 Rdr till armäeens ackorders reglering, samt vidare 6000 Rdr årligen till iplösande af de personers ackord som voro på indragningsstat. Hvad för öfrigt de 170,000 hRdr beträffar har ej Regeringen hortgifvit dem, utan armeen har genom sina fullmäktige öfverenskommit och beslutat att af sina löner årligen inbetala denna summa till pensionskassan, som dermed skulle amortera ackordsskulden. H. Maj:t Konungen har stadfästat detta beslut. Fnår armden, så väl vid sina fullmägtiges sis!a sammarkomst, som ock flere gånger tillförene, beslutat förhöjda afgifter af sina Iöaer att ingå till dess Pensionskassa, utan att någon har ifrågasatt eller med skäl kunnat göra det, att Riksens Ständer devöfver behöfde höras, så är svårt att inse hvarföre det nu skuile behöfvas. Att den del af Pensionskassan som tulsommit genom armeens sammanskott alltid anvset!s för en enskilt kassa, bevises deraf att BR. St. Revisorer aldrig revidera annan del af Pensionskassan, än som tillkommit -genonr statsmedel. Insändaren påstår, att senaste Ständer blifvit hörde öfver ackords-amorteringsfrågan. Detta kan väl tyckas något otrol:gt, då intet ord om någon sådan amortering förekommer i någon af de till senast församlade Rike:s Stander aflåtne nådiga propositioner eller i Rike-Ståndens protokoller 3 ; men Insändaren bevisar sin sats dermed, att ett kreditiv af 100 Rdr beviljades till en ackordsreglerinz. Efter hans tanke lärer således reglering betyda detsamma som amortering (afskatfande). Vi beklaga då, att Konung och ständer på samma gång med nämde aekordsreglering äfven beslöto en iönereglering för armden, hvilket således lärer hafva innefattat beslutet om dess löners afskatfande. ftvad anslaget af sex tusen Rdr beträffar, som icke tillkom vid sista Riksdag, uten fortfarande beviljades, så bevisar dess ringhet allva bäst, att det endast har afsvvende på de ersättningar, hvartill lagliga änspråk ägdes töd af 17093 års ackordsreglemente, hvilket, enligt då gallande styrelsesatt, blifvit I behörig form utfärdadt. — För något annat behöfde R. St. så mycket mindre vid sista Riksdag b-vilja anslag, som hvad i den nödiga propositionen förekommer om reglering af ackorderna ej ser någon anledning, att fråga vore om: förhöjande af deras totalsamma, utan blott om iemkningar för att bring dem i lika förhålande sinsemellan med de nya lönerna Att regeringen hört senast församlade RK. St. Il amorteringsfrågany i terstår således ännn för Insändaren att bevisa — Vi befara at detta för honom blifver lika svårt, som det för Regeringen hade varit, att under Riksdasen framställa en fråga, hvarpå den ej synes hafva tänkt förr än långt efterål. Insän faren: säser vidare e, alt del är armdens: fullmaktige som beviljat de 17000 BRdene af sina löner, cC NM att de äga sauna tätt dertill som: att bestämma foifterne til Arindeos Pensions—kassa. Vi bånsisa fos. Hi RR. St. protosoll år 1730, för att fin na, alt: !e cf varit så främmande: för pensionskassans stiftelse, som han tyckes tro, men 1 alle fall ha vi ännu ej bört någon påstå, arntafeifter till armet ; Pensionskassa bö Öoe PO PA BA SN ollon hisfuit ina.