Uti silt sistå nummer förumdtrar Minerva sig deröfver, att Svea Hof-Rätt icke uppgifvit nåsot skäl, hvarföre den nedsatt Notarien Bomans fängelsetid från nio månader till tre. Förklaringsgrunden synes likväl ligga i sjelfva: ordalydelsen af de lagens rum, hvarpå domen stödjer sig, och der det: heter, att denne felande skall straffas efter som brottet är till. Förmodligen har då Hof-Rätten funnit, att brottet icke var så svårt som Kämners-Rätten ansett det, och då det ej stod i hennes makt, att helt och hållet frikänna den, som en iury funnit för godt att fälla, bar hon åtminstone gjort hvad hon kunnat, och mildrat straffet. En dissertation öfver de åtalade uttryckens möjliga smädlighet mot den utländska makten trodde FHof-Rätten sannolikt icke tillkomma den Svenska domstolen. Dessutom länder det Minerva, som tillförene visat sig något svag in juridieis, till underrättelse att Kämners-Rätten i tryckfrihelsmål endast underställningsvis föreslår, men att det är Hof-Rälten som dömer. Granskaren, som — vi vilja förmoda mera ex nobili) officio, än af själ och hjerta — visat sig så sorgsen öfver vissa företeelser i de senaste tryckfrihetsmålen, har fullskrifvit hela sitt sista blad med en replik på den korta mönstring, vi senast anställde med hans räst föresående. Han har ianledning deraf uppställt åtskilliga klagopuakter mot Aftonbladet, af hvilka hufvudsumman är följande: r:o Att vikallat honom ett salarieradt blad, hyärpå han ganska naivt svarat, att om detia påstående vore grundadt, blir sådant alltid en affär som ej angår Aftonbladsredaktionen. Men lå det är ogrundadt, förvandlas det i hans anka till en i ond mening inför publiken gjord alsk angifvelse); tilläggande likväl mycket förindligt att, om han är nog lycklig att kunna fva sina tänkesätt ett uttryck, som öfvervenstämmer med de Styrandes, så anser han det såsom en heder — hvilken det visserligen ore orätt att missunna honom, då den synes utgöra det högsta målet för hans sträfvande. För det andra beskyller Granskaren oss, att afva sökt emot honom reta Kanslisterna, ikasom fordom Argus gjorde med ProtokollsSehreterarne, vid ett tillfälle då han varit og oförsigtig, att besvara en af Argus framtälld räffråga. — För att i detta afseende ugna Granskarens farhågor, kunna vi försäkra, tt vi nyligen talat vid flere Kanslister, af vilka likväl ingen enda syntes oss vred, utan å sin höjd skrattat åt hans ifver emot Hofätten. Slutligen kommer Granskaren genom sin: esonnementer till den slutsatsen, att vå ryckfrihetslag är rakt oduglig, och derföre ) Vi bedja Läsaren om: ursäkt att vi bär begagnat detta epitet, något mindre adeqvat, men det. är derföre att: det hör til frasen.