Aftonbladet – 19 november 1833, sida 2

nvelt, och se, da varsnade Jag ljerran rad ti den öfra katedern ett hufvud med glasögon. Jag sänkte min blick från denna höjd och upptäckte också respondenten, : Nu sökte jag efter de bägge opponenterna, och efter mycket ko— xande hit och dit märkte Jag dessa herrar i: lutande ställning mot en pelare i hvar sitt höra: af främsta bänken. Jag såg mig omkring efter. åhörare; men bänkarne voro verkligen tomma, och folkmängden var således, på mig när, obetydlig, såsom skolmästaren säger i Freyas Altare. Jag salte mig. En djup stillhet herre skade. Primus opponens hade just nyss framkrystat något klyfugt argument och satt med armarne i kors under ett förnöjdt småle-ende. — Respondens bläddrade i disputationem och tycktes söka något. Slutligen behagade Ar Preses hosta, snöt sig, lade bort glasögonen och upplit sin mun. En ström af latinska: glosor -och fraser flödade från hans läppar under nära en fjerdedels timma; respoudentens anlete ljusnade synbarligen, och opponenten sänkte sin blick emot golfvet.. Disputationen sick sedan sin vanliga gång, och du kan lätt föreställa dig, att jag icke förstod mycket af hvad som sades. Det enda, hvarpå jag gaf akt, var den grufliga mängd superlativer som nyttjades. Till slut ledsnade jag och gick bort fag mötte ingen menniska i trapporna. Frukosten är vid dessa akter det för-vämsta; och Förf. påstår, att man vid den stand om kan märka en gnista Af Götisk kraft och utaf forntids allvar. Orsaken, hvarföre denna handling så neåsjunkit i värde och betydenhet, tror Förf. egentligen få sökas deri att disputationerna ske på Latin. Han anser detta förhållande mer skadligt än gagneligt, för sjelfva det klassiska språkets kunskap, dels emedan sällan någon respondent sjelf. skrifver sin disputation, dels emedan man, för alt lära sig den latio-ska fraseologien, icke sällan försummar att läsa de bista Romerska aukltorer, hvarföre: det också stundom kan hända, att så kaliade: saälla Latinare äro ganska obevandrade i den egentliga Romerska litteraturen. Han tror, att mycket vore till en början bjelpt, om: disputationerna höllos på Svenska, hvarigenom : de skulle få mera intresse för åhöraren, Re spondenterne antingen nödgas sjelfve författa: dem, elier å!minstone laga så, att deras inne-håll ej blefve så själsoch menirgstomt, som nu: icke sälllan är fallet, när de plattaste och tri-vialaste tankar kunna gömma sig bakom de: lärda fraserna och de grannt ljudande superlati-verne,Ynglingarne och de Akaderaiska Imäne neroa skulle derigenom tvingas, både att lära sig skrifva modersmålet, hvilket nu förefaller mången vida svårare än att skrifva latin, äfven: som de skulle vänja sig vid det mrntliga före-draget och det offentliga uppträdandet som talare, hvilket i vår tid börjar bli allt mer och mer cödvändigt, men hvari mängdan af personer äsa alldeles ingen öfoing, förrän sjelfva deaFörfattaren skildrar det akademiska lifvet såsom vu mera stillaockh fredsinnadt, och sinnes-: stämuingen hos ynglingarne mera liberal än fordom. — J det vtitre har Upsala ungaer de ee i . . At så senare åren varmit åtskilliet och kommmer alt