Norrska Tidningar innehöllo nyligen berättelsen om en i Norge beryktad stortjufs äfventyrliga lif. Denna lefnadshistoria förtjenar att läsas derföre, att den fullkomligt skulle öfverstämma med hvilket skogens djurs historia som helst, med uteslutande af det våld och denjblodtörstighet man finner hos rofdjuren. Det skygga kringstrykandet i skogarne, den djerfhet, som födes genom behofvet af skydd emot hunger och köld, de svårigheter och olyckor, som möta under försöken att tillfredsställa dessa behof, allt detta utgör skildringen i nedannämde historia om en person, som icke kommit i någon annan gemenskap med samhället, än den som detsammas strafflagar påtrugat honom. Berättelsen lyder sålunda: OLE PEDERSEN HÖILAND. Ole Pedersen Höjland är född år 1797. Sedan han tjent som dräng på flere ställen isin hembygd, hemflyttade han vid 18:års ålder till sina gamla föräldrar och deltog under loppet af elt år, utan föräldrarnes vetskap, uti en mängd tjufnader, för hvilka han slutligen blef misstänkt och arresterad. Vid det i anledning deraf anställda förhör, tillstod han straxt och med största öppenhjertighet de af honom begångna förbrytelser, hvarvid upptäcktes att han begått 13 särskilta tjufnader, af hvilka flere stämplade honom som en redan utstuderad ochganska djerf förbrytare. I synnerhet förstod han konsten att bestjäla bönder, af hvilka han helst gaf sig i färd med de rusiga, hvilka han fråntog deras taskböcker, ur samt till och med skospännen. Han dömdes nu till tvenne års arbete på Tukthuset i Christiansand, der han äfven insattes d. 20 Nov. 1816; men fann redan efter trenne veckors vistande derstädes tillfälle att rymma, hvarvid han ej glömde att medtaga så mycket proviant han kunde åtkomma. Under denna flykt begick han en tjufngd. Han gick nemligen om natten in uti en så kallad Stolpebod (visthus) och borttog åtskilliga klädespersedilar; men få dagar derefter blef han ertappad och insatt i Mondals fängelse. Här fann ban ej för godt att länge qvarblifva. Med tillhjelp af ett gammalt jern uppbröt han låset på jernkedjan, hvarmed han var fängslad vid väggen, och lossade tillika den black, som var fästad om hans ben. Med denna black lossade han sedermera dörrposten till arrestrummet så mycket ifrån muren, att ban slapp ut genom öppningen, och uppbröt ännu tvenne andra dörrar, hvarefter han begaf sig på flykten, Hans förstå omsorg blef nu att erhålla proviant och kläder, Han begaf sig derföre till en bondgård i BRönnismo Prestegield, i Lisser och Mandals Amt, och då har