Aftonbladet – 22 oktober 1833, sida 2

STOCKHOLM Den 22 Oktober. Alltsedan de hjeltemodiga Polackarnes strid för friheten var det uteslutande föremålet för allas deltagande uppmärksamhet, har sakert icke något ämne vaiit af allmänna täuvkesättet så lifligt omfattadt, som under de sednare dagarne den s. k. petitionsfrågan. Det är Hof-Kanslersembetet, och åklagaremaktens åtal emot tvänne tidningar för meddelande i tryck af ett petitionsförslag, hvilka man egentligen har att tacka för denna hastiga och nästan elektriska väckelse på den stora reformandan, som, ehuru den redan funnits öfverallt i sinnena, likväl aldrig förr så alls mänt som nu visat sina verkningar. På embetsrummen, på börsen, i offentliga och enskilta sällskapskretsar har den ena rådfrågat den andras åsigter, och öfverallt mött ett lika tärkesstt, att tiden nu är inne för nationen, att på ett vördnadsfullt sätt frambära till thronen de bekymmer, som den förflutna tidens erfarenhet väckt hos hvarje fosterlandsvän öfver detta oformliza maschineri, som hindrar äfven de bästa bemödanden till samhällets utveckling och folkets sanna förädling och välstånd, samt att det höfves applyste medborgare, att uttrycka den i hvarje menskligt förnuft grundade tankan, att det icke kan kallas ett representativt samhälle, hvarest den talrikaste delen af de upplysta och oberoende samhällsklasserna är ståingd ifrån möjligheten att deltaga i öfverläggningarna om fosterlandets allmänna angelägenheter, eller ens hafva en röst till valet af de personer som skola besluta om deras välfärd. Så enhålligt är väl icke detta tänkesätt, att ju icke fiender till reformen gifvas, som af fördom, kastenda eller lycksökeri gerna skulle se hvarje fråga om en visans röst har låtit höra sig så eförstäldt, att de till och med blygts, att öppna sin mun till någon invändning, och gömt sina såkallade historiska argumenter, som de kalla åbercpandet af de häfdvunna missbruken, inom sig sjelfva. Om det beliöfdes något ytterligare bevis för sanningen af detta faktum, som ådagalägger, hvadallmänna tänkesättet förmår, då det är grundadt på förnuftets oafvisliga. fordringar, så äger man ännu ett sådant, högst talande, deruti, att icke ens någon litteraturens hyrlakej nu vågat offentligen höji sin röst för att försvara det föråldrade uti våra representativa institutioner, dem många likväl älska för det de lemmat elt så frilt spelrum åt korruplion och intriger, när makten velat begagna dessa medel. Ja! till och med den journalist, hvilken icke dragit 1 betänkande, att med den oförsyntaste öppenhet e predika abso— lutismens läror, har likväl nu af den allmänna