Article Image
ning vara vida vardigare, an om den nHalntats från andra klädespersedlar. Att Riksens Ständer kännas som en 7tryekande börda, har väl äfven författaren råkat yttra; men som detta uttryck blott synes vara en rhetorisk trop på de tunga kostnader och bördor, som Riksdagarne stundom af de enfaldiga förmenas medföra: och dylika troper ej äro i lag förbudna; ser jag deruti icke något brottsligt. Af samma oförgripliga halt är författarens, om vår Representation brukade liknelse af en Ssjuklig utväxt, som, efter hans tanka, bör så snart som möjligt opereras. Hvad som i den åtalade uppsatsen synes mig svårast att försvara är — jag måste tillstå det — yttrandet att Tiden växt Ständerna öfver hufvudet. Detta, har Aktor ansett som en blasfemi. Ifarhåga för hvad den förväntade Juryn kan tänka härom, vågar jag knapt söka försvarsskäl i denna punkt, utan erinrar huru strängt det vore att åläggas 200 Rdrs plikt, för ett undsluppet yttrande, att den ena varelsen här i vertden råkat blifva längre än den andra. Vid närmare påseende, lärer Käranden icke neka, att han förhastat sig, då han sannolikt ouppsålligen lagt Petitions-Auktorn dettyttrande i mannen, att Riksens Ständer absolut ej kunna påräkna aktning och fyrtroende. Författaren har aldrig sagt något dylikt. Han har endast uttryckt den tanka: att såvidt Högbemäldte Ständer, z sin fyrdelning motarbeta all social anda, kunna de ej vidare påräkna folkets förtroende. Det är organisation, som här anklagas, ej subjekterna. Samma förhållande är med det anmärkta yttrandet, att de toma formerne lemnat fåkunnigheten, slafsin net och intrigerne allt friare spelrum. Här, liksom i hela Petitionen, lägges det felaktiga i formerna, och Författaren säger icke, att fåkunnigheten och slafsinnet ligger hos Ständernas medlemmar, utan hos dem, af hvilkas intriger deras åtgärder icke sällan röjt en synbar inverkan. Denna reflexion lärer ingen med skäl kunna klandra. Slutligen, och beträffande Aktors utrop om den befarade dag, då hvarken de fyra Stånden eller andra dylika föremål anses heliga, bör jag icke anmärka annat än, att jag, med stor vördnad för vår gamla öRepresentation, likväl ej funnit mig förbunden att anse den som ett heigon, hvartili dess) legender gifva föga anled— ning. Om hon, emot förmodan blifvit kanoniserad på annat sätt än som skedde 1772, vorefväk skäl att ickej dröja länge med skrinläggningen. Jag har kortligen genomgått kärandens? argtementer; och det är icke mitt fel, att deras beskaffenhet snarare framkallat löje än allvar. Jag behöfver icke vidare utreda, hvad som ändå synes nog ögonskenligt, nemligen att hela åtatet är gruadadt i sin början på ett misstag om hvad lagarne mena med smädelse, oeh i sin fortsättning på förvrängningar af den åtalade uppsaltsens syftning och på ett löst slutmakeri af fraser, som man ryckt ur sitt sammanhang. Att käromålet saknar all skymt af befogenhet, är min, och de fleste andras öfvertygelse, men då utgången beror af Juryns vröf

18 oktober 1833, sida 3

Thumbnail