Orgamsatlion. att nan Uppenbariigena nNandlalt utan ändamål att smöäda, då han blott framställt bristerna i former, som, icke utgörande annat än en mekanik, eJ kunna såsom blotta ting vara föremål för hvad lagarne kalla smädelse: och stutliger, alt hans klagan öfver Riksdagarnes tryckande följder för landet, icke på mirsta sätt härledt desse ur representanternes afsigter, utan utur den splittring och de främmande iutriger, som kunna hindra de mest välmenta bemödanden, och på hvilkas verklighet Historien tyvärr ger alltför ojäfaktiga beviss — Den som behagar öfverväga detta, och erinvar sig tyckfrihetslagens bekanta förutsättning i dess 3:dje 5, att den rämd, som äger pröfva en åtalad skrift, bör mera fästa sin uppmir ksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, samt mera på skriflens syftning, än på fiamslällningssättet — måste högligen undra, att något åtal mot denna anonyma artikel blifvit påtänkt, ännu mera, att det blifvit börjadt. Slan måste förundra sig att se den offentliga åklagare-makten hörja en rättsstrid med tomma hårklyfverier och med konstlade slutledningar af lösryckta ord, som, isolerade ech ställda i andra asscociationer, naturligtvis få en annan betydelse, än de hafva i sitt rätta sammanhang. Aktor har börjat sin argumentation med det pistående, att petitions-författaren visat sidvördnad mot våra Riksstånd, då han brukat uttrycket: hvad som hos oss kallas Riksens Ständer. Denna vidunderliga anmärkniog synes vara en passande inledning till en sådan aktion som denva. Om man vill förbjuda oss att omtala, det våra representanter kallas Rihsens Ständer, måste man sjelf anse denna benämning såsem ett oqväde; hvilket synes vara orimligt. Med lika mycken befogenhet, som Aktor här visat, kunde jag hemställa, om han icke sjelf borde straffas med böter, derföre att han i memorialet glömt att kalla Riksens ständer Höglofliga, — hvilket af ett så subtilt och nogräknadt aktorat som detta ej bort förbises. Då man säger, att en välbeställd Aktor Publicus bör i sitt kall vara passionsfri och hvarken visa hat eller kärlek; lärer man dock böra undantaga kärlek för sanningen, som ej torde vara ur vägen. Aktor skulle, med denna, icke hafva föregifvit, att en författare påstått, det våra Riksdagar representera förflutna tiders missbruk, hårdnade villfarelser och oädla fördomar, då samma författare biott yttrat, att de, betraktade i sina följder, synas representera dylika förvillelser. Han skulle då ej heller påstått, att personer, om hvilka det säges, att de korporationsvis synas representera skråintressen, fördomar och missbruk, derföre sjelfve äro angifne såsom fördomsfulla och omoraliska; ty detta är ett språng i konklusionen, som väl kan förlusta, men icke uppbygga åskådaren. Dylika logiska skutt anstå icke den offentliga åklagaremaktens gravitet. Af Bsamma hbaltiär Aktors slutledning, att en korporation, som synes representera hårdnaäde villtarelser, måste nödvändigt sjelf bestå af idel förhärdade och förstockade medlemmar, — hvilket alldeles icke är nödvändigt, då motsat