LIFVET, Den vises sten ir knappen sitter på alifaders spira och menskobänder bryta den ej lös. Legner. Ur jordiska töcknet med ögat mot skyn Och spejande blicken mot dagningens bryn Sitt anlete menniskan höjer; Och vingade tanken af: dimmorna skymd Far forskande fram ifrån rymd och till rymd, En skiftning af strålar han röjer. På spherernes yta ett skuggspel han ser, Der gycklande bilder gå upp och gå ner, Och oron tycks vaka derinne. Men sanningens tolk inom menniskans bröst Eörsonande höier mot tviflet sin röst Och väcker det slumvande minne. En främling i stoftlifvet menniskan är, Dess blick på dess ursprung bekräftelsen bär, Och ler åt förgängelsens lagar; Ty aning och tro från dess fädernestvand Ha följt henne hit. — I det främmande land De hviska om guldålderns dagar. Och glädjen tar harpan från tårpilen nor, Och toner åt hoppet och känslorna ger, Och verldarnes ordving förklarar. De ringare kretsar i skapelsen få Sin glans af sin eviga urbild också, Och echot. till tonerna:svarar.Den sjukliga anden i skuggornas dal Kringjagas af jemmerens rop, utaf qval Vid: dödens och smårtornas toner. Men Plato i ljusare rymderne gån, Vid stjernornas: sång om den eviga vår Han för dig till friskare zoner.I. vexlingens: former väl röjes ett fall, Men intet är söndradt — det irraoade skall. Sitt. eviga ursprung dock finna: Väl: nötes. och murknar en vandrares staf; Men: målet är icke ctt kummel, en graf, Der lifvet och tanken förbrinna. Ty lifvet är födt med eonernas ljus Pet slocknar ej ut, fast begängelsens hus Af dunkla cypreser: beklädes: Ej solen i matten: förlorar sin glans, Hon afslöjar åter sin rosiga krans; Der dagarnes bana beträdes. Hur tanken bar söndrat begreppen om själ Kf och om ande; vi ane likvil ivet är cvigt.. Beviset fva som gåta för forskarens blick.. dem jorden från: himmelen Gck.