sina yttersta krafter och anföll muren ännu er gång, Hvilken lycka, en sten, som faller ut åt andra sidan, ger tillkänna, att han hunnit igenom muren. Men ack! han hade bedragit sig i sin uträkning. Det var icke den första yttre luften, som mötte honom med dagsljuset, han såg endast ett annat fängelse, svagt upplyst af en lampa. Han hörde några dofva suckar, frågade halfhögt hvem det vore, och fick veta att muren låg emellan hans och Dardezas fängelse. De båda fångarne voro snart i samtal med hvarandra. — Eriaz meddelade sitt förstag åt Dardeza 3 och då han fick veta, ätt dennes fönster låg utåt fältet, tyckte han dem redan vara frälste. Dardeza, som bättre hade kunnat hål:a reda på tiden, underrättade honom nu, att den inbrytande natten vore den sista man lemnat dem att lefva, och att de vid nästa daggryning borde bestiga schavotten. Långt ifiän att bhfva nedslagen häraf, fick Eriaz fördubbladt mod. Dardeza hjelpte honom att utvidga öppningen mellan arresterna, och denna var snart så stor, att Eriaz kunde krypa in igenom den. Dardeza hade, som ofvaxföre nämndes, af en bland sina vänner fått en urljädersåg, för at! dermed fila af sina fönstergaller och försöka komma på flykten, men khan hace icke en gång försökt begagna den. Nu lyckades dem snar! afskära några af jernstängerna, öppningen var redan nog bred för att kunna komma ut, och om de våga att kasta sig ned på en höjd af 60 fot, så är deras flykt säker. Det återstod endast att fila af bojorna på händer och fötter, men detta arbete skulle ävnu draga länge ut; natten. framskred, och de väntade daggrynuingen i hvarje ögonblick. Urfjedern var derföre otillräcklig för dem båda, då knapt en kunde hinna blifva qvitt sina kedjor, utom hvilket all flykt var omöjlig. Nu börjades en förskräcklig tvist emellan desse olycklige. Det frälsande verktyget var i Dardezas händer, hvarföre han ock först ville begagna sig deraf. Eriaz störtade sig då på honom, för att rycka det ifrån honom. In kamp på lif och död uppstod i den trånga arresten emellan dessa menniskor, som inom få timmar begge skulle gå till döden. Eriaz, som var starkare, slog omkull den. andre; denne, som såg sig öfvervunnen, ville åtminstone ickt dö ensam, och sökte derföre komma närmare lönstret, för att kasta ut den så dyrbara urfjedern. Då Eriaz märkte detta och höll fast lonom, trädde han, under det sista försöket at! befria sig från hans armar, urfjedern i mun och sväljde ned den. Vid åsynen häraf svimmade Eriaz. Då han några ögonblick derefter kom sig före, hörde han Portugisen endast frambringa några qväfda rosslingar, emedan urfjedern hade fastrat I halsen. Hastigt fick den en ryslig tanka, Han kastade sig öfver honom, qväfde honom, krossade hans hufvud emot muren, sönderslet sielfva halsen och drog på detta sätt slutligen fram