Aftonbladet – 1 oktober 1833, sida 3

års Riksdagar eller före 1809 års statshvälfning, el. ler under d. s. k. frihetstiden, då siunena under nära 5o år voro i en jäsning, som vid hvarje Riksdag icke hotade med mindre än Monarktens upplösning och hvarå vår bistoria icke företett mer än detta exempel? Jemföre vi dessa revolutionära företeelser med dem hvilka inträffat sedan Journalismen upphöjdes, såsonr man säger, till en Statsmakt, d. v. s. Julirevolutionen 1 Frankvike, Reformen i England, revolutionerna i det ädla Polen och i Belgien, de sednare folkrörelserna i Tyskland, Schweitz och Italien — så finna vi, dels att tendensen af dessa rörelser alldeles icke varit hvarken blodig eller fanatisk, dels att Regeringarne, (jag talar nceml. ej här om Regenterra såsom individer) i följd af sin vaksamhet och några kloka eftergifter, åervid egentligen ingenting förlorat —; och om i tidernas tider Monarkismen, jemyväl i vår verldsdel, en gång måste lemna rum för en annan styrelseform — hvilket endast Gud vet — åå sker det nu åtminstone småningom, genom att folkets rättigheter allt mer och mer utvidgas och Regenternas makt inskränkes, så att de slutligen, utan uppoftring, saklöst kunna nedstiga till det enskilda 1ifvets oberoende lugn, för atti samhällena återuppstiga till de förste Offentliga Männen eler Medborgarne. Cm verldsanden verkar för att bereda denna öfvergång; om derjemte blodsutgjutelse, våld och alltför stora olyckor för menskligheten och dess bildning skola undvikas, så erbjuder sig icke något annat medel härtill, än upplysningen. Att denna, i politiska mål, uti väsendtug mon och till det största antalet Mmenniskor, sprides genom den periodiska pressen, torde ej kunna bestridas; och min oryggliga öfverty gelse är, att Publicismen, med allt sitt sjelfsvåld och sina många obehag för vissa ömtåliga intressen, likväl långt ifrån att uppröra passionerna, tvertom lugnar dem som tilläfventyrs finnas, derigenom att den hufvudsakligen vänder sig till den bildade och tänkande delen af folket samt lägger i dess hand en makt, som de i hemlighet arbetande epinionseller folkdelarne visat sig endast våga anförtro åt den lankiösa, men cldfängda och således, när den bringas i rörelse, läll fanatiserade massan. . En fri yttranderätt är derföre, efter min tanka, det enda medel att i en orolig tid förekomma allt för stora skakningar och att göra dessas följder så oskadliga som möjligt. Både England och Frankrike äro i vär tid de stora, lysande bevisen på denna sats. Ja! jag vågar påstå, att så länge tryckpressen lemnas fri och meningarna få öppet möta hvarandra, blifyer hvarje brådstörtad förändring omöjlig och ännu omöjligare att i otid införa det system af ytterlighet, som man, under namn af Republik, så mycket fruktar, och för hvilket dessutom Europa ännu icke rå sekler torde blifva moget. Och de styrelser, hvilka tro sig gagna sitt land och befästa sin egen säkerhet, genom afvoghet och förföljelse omot Tryckfriheten, de torde dock på sistone med hedröfvelse erfara, hur illa de handlat och att de, mer än deras vär sta förmenta fiender bland Publicisterna, arbetat missnöjet och revolutionen i händerna. HA Fit svyvnnerliot alvnna han 44 bo 7 ooh