Aftonbladet – 27 september 1833, sida 3

Nan ännu, såsom ew fogel på qvistern, husvill flytta omkring i församlingen och bero af sina åhörares godhet, tills han omsider kan, mot ålderdomen, knipa ett pastorat, då scenen förändras. Men hvadan denra mängd af adjunkter? På sistförflutna tiden har knappt några, som sökt inträde i Prestståndet, blifvit detta vägradtz knappt någon, som begärt adjunkt, fått afslag, ehuru författningarne bestämdt bjuda, att ej allenast komministrar, men ock pastorer icke böra tillåtas taga adjunkt, med mindre de, för ålderdom, sjuklighet eller dylikt, äro urståndsatte alt sjelfve tillbörligen förvalta sitt embete. Icke är det underligt, att en pastor, då han kan, mot ett arfrode af 8 å to tunnor korn, få lägga nästan hela embetsbördan på en medhjelpare, begagnar sig af denna frihet, för att sjelf få lefva i ro och ledigare sköta sin ekonomi och sina nöjen. Men att de, som sitta vid stifisrodret, sådant tillåta, har man skäl att undra på och beklaga. Författaren till dessa rader anser, lika med. Insäindaren från Erkestiftet, den lagen högst bi.lig; att den som kallar en adjunkt, vore förbunden att aflöna honem med minst 100 Rdr B:co, en lön, den en Länsman vanligen får lof bestå sin skrifvare, och den en far på de södra orterna gerna utbetalar till sina barns informator. En skol-lärare, som tager vikarie, måste ju till denne afstå fjerdedelen af sin lön. — Men veten skam, J adjunkter! quid hec auri sacra fames! Att Rikets nu snart till Riksdag sammanträ-dande presterskap behjertar denna sak, hvaronm fråga är, torde vara mera att hoppas än förmoda. Ståndet lär väl nu, som förr, komma att bestå af idel pastorer. Och hvem vill då tala för de staekars fattige adjunkterne? På Riksdagen lärer man väl ej få se församlade många af de der i nattens swrömoln lysande stjernorna.