Aftonbladet – 3 september 1833, sida 3

0 ee Bä Uti Lund har man, vid bortflyttandet ur dervarande Domkyrka af det så kallade Munkkoret, en af våra märkligaste lemningar från medeltiden, gjort åtskilliga intressanta upptäckter, hvarom vi underrvättats genom nedanstående i en skämtsam stil författade uppsats i Ssånska Korrespondenten: in särdeles raptus har under närvarande period vripit allas sinnen. Man vurmar alldeles i kärleken — för antiqviteter. Också skulle det vara en stor skam för den, som ej nu vore fornälskare, om icke ex professo, åtminstone ex curioso; ty näppligen kan någonsin ett bältre tillfalle gifvas, är det närvarande, att tillfredsställa hågen för forntidens studium. Hela medeltiden åtminstone tyckes för den vettgirige ligga som en öppen bok i Lunds Domkyrka På de afskrapade väggarne finner man den tidens teckningsoch milarekonst. På de afkalkade siraterne på hvalf och pelare upptäcker man och beundrar skulptörernes färdighet. På de fordna munkstolarne beundrar man bildthuggaren och trädsnidaren. Går man ner i grafkoren finner man medeltidens, åtminstone de nästförflutre århundradens klädedrägter, sä!tet att liksätta de döda, balsamera dem 0. s. vStundeligen strömma skaror af mennviskor mt och in, och man kan alldeles förundra sig öfver deras tålamod, som skola tillhandagå med upplysningar och förklaringar för att tullfredsställa alla nyfikre fornälskare ex curioso. Under denna vecka har hela munkkoret blifvit transporteradt ner i kraftskyrkan, hvarvid man gjort många fynd. Under de borttagna munkbänkarne har man kommit i betraktelser öfver saunkarnes andakt, då man funnit kort, tärnie och hundradetals mynt, skäpptals med notskalor, stympade munkskrifter på pergament och papper m. m. Hvad annat af värde för fornälskaren ex professo, som. blifvit funnet, vilja vi icke omröra, för att. ieke gå dem i förväg, som hafva sig uppdraget att derom afgifva en utförligare berättelse. Men vi kunna dock nämna det, som kanske desse försmå att upp fatta och framställa. Si t.ex. hunna vi berätta, att Läkare hafva haft sillfälle att undersöka om Biskopinnan Winstrupp dödt i barnsbörd eller ej, hvilket blifvit afgjordt, sedan man funnit icke mindre än tvillingar i samma kista. Men icke nog härmed, äfven Botanikern har haft tillfälle att beundra forntiden. Han har kunnat betrakta vegetationen den tiden vid anblicken af en 42 fot lång ekplanka, 20 tum bred i lilländan. Men den allra vigtigaste upptäckten rörer Zoologien och bör räknas. författaren till förtjenst, och han skall ock sjelf verkligen anse det såsom en heder, under nuvarande antiqvariska raseri, och ett steg kan— ske till odödligheten. Och om ban icke kan skaffa sig derigenonm ett namn inom Historieoch Antiqvitets-akademien, så hoppas han kanske vinna det inom Vetenskaps-akademien. Saken är den: Vid flyttainser af munkhankarne