Utdrag af ett bref till Redaktionen från! en Svenski Newv-VFork, dat. slutet af Juni. (Slut f. N:o 193). Jag har nu besökt och med egna ögon besett större delen af Amerika, eller 23 af de 24 Staterna. Detta oaktadt vågar jag knappt ännu fälla något omdöme om land, folk och seder. Allting är här så nytt och olikt vår verldsdel, att man verkligen får lof att beständigt påminna sig sjelf, att Europeiska idger och åsigter passa här lika litet, som en Parisisk sprätts klädsel i Keniuckys skogar, Jag lemnade Södra Carolina, NulliGkationens focus, i början af December, och styrde kosan igenom Georgia och Alabama till NewOrleans. Landet i dessa södra Stater är mycket sandigt, öfverallt skogbeväxt och på mångfaldiga platser uppfylldt af träsk. Ett berg, en klippa, ja en sten äro der osynliga ting — jag tror nästan att en kullersten skulle väcka Jika mycken beundran som en bit rosso antico hos oss. Vid en af mina exkursioner i Alabama ibland Indianerna, påminner jag mig alt en af deras gamla en gång ville gifva mig en liten gråspräcklig sten till present, och förundrades ej ringa, då jag visade en temmeligen synbar liknöjdhet för en sak, somi mina ögon var mer än vanlig, men som han ansåg för en dyrbar raritet, — För öfrigt hade jag en gång den lyckan att göra en hel Indianstams bekantskap. Man hade mycket omtalt för mig deras förstörda tillstånd, och för att få se dem i deras originella, åtminstone det dertill närmande skick, lemnade jag alla vägar och sökte i skogen, med kompassen i fickan, de vildar som voro mest aflägsna från. de hvita. På ett afstånd från stora vägen af cirka 60 Engelska mil, befann sig en gammal Indiansk höfding, som på ett äkta patriarkaliskt sätt lefde derstädes, omringad af en stor mängd hustrur och barn, öfver hvilka alla han höll den förträfligaste ordning, fastän hopen var ganska betydlig, och sam-. manträngd i en enda liten koja, byggd af eqvistade trädstammar. Jag lefde i denna wigwam öfver 2 dygn, och hade många intressanta tillfällen att lära känna den Indianska karakteren. En af aftnarne var jag närvarande vid en slags högtid, tillställd af den åldrige mannen för en kop afsina whiskey-älskande landsmän, — och hvilken högtid var det icke, om tjut, fylleri och skrik förtjena detta namn! Omkring en stor eld sutto under nattens mörker en hop Indianer af båda könen, alla lägrade på sjelfva marken om hvarandra; doek i en sådan ordning, alt den beständigt omkringlöpande flaskan ej kunde gå förbi någon. De brokiga färgerna i drägterna, de fria men smakfulla positionerna af hvar och en af de sittande, skuggorna och eldskenct, qvinnornas slafviska blickar och karlarnes vilda, af bränvinel ännu mera förvildade utseende gjorde det hela i denna grupp värdigt en Salvator Rosas pensel. — Jag var äfven lycklig nog att få se ea af deras krigsdansar, som dock är alltför ofta beskrifven för att här upprepas. De a IA of anssla TITndlanarnae hafva allmäne