ånyo sjunker bakom det svarta Ben-Gåfls klippiga höjder; der skall jag afvakta det; de som jag tyvärr alltför väl förtjenar. Ne Norrmannen, som hade en dyster och na karakter och var alldeles fremmande för 4 ei) djupa hederskänsla, som :lifvade hans her tilltalade horom med dessa ord: Hvad tusan! kan liket af en ovärdig kyrkans medlem, som händelsevis -råkat blifva qväfd, till den grad oroa en baron, hvars mod bestått så många prof och aldrig vikit för. fienden, en baron; på hvilken konungen med egen hand på slagtfältet fäst de gyllene sporrärne, och som vid säckpipans ljud kan se Carrick, Kyle och Kuningham resa sig i massa och hasta till sitt försvar? Hör! ingen vet hvad som händt; jag skall bära den döda kroppen till klostret och nedlägga den på sina knän framför altaret. Det var hans tur att i afton göra bön der; vid midnatten skall hans fiende, Sir Roland de Galloway infinna sig för att aflösa honom och stadna qvar i fromma betraktelser till morgonen. Denna list vann Morvells bifall, och han deltog i dess utförande. Slottet var genom en hög mur skiljdt från klostret. Sygtryg gick förmedelst en stege öfver muren, bärande den döde på ryggen, inträdde i kyrkan och nedsatte den olycklige Swithins lik framför altaret i en ställning af djupt begrundande. Derefter drog tjenaren sig tillbaka. Det var denna natt Sir Rolands tur att vaka vid altaret. Denne muok hade länge legat i uppenbar tejd med Swithin, Han lemnade klostret för att fullgöra sin: vakt, men när han långsamt nalkades det heliga stället, såg han vid det bleka skenet af månen, som med möda trängde sig genom de trånga rutorna af ett långt göthiskt fönster, en man stödd mot altaret, men som icke var klädd i presterlig drägt. Denna syn, som :vid hvarje: annan tid skulle väcka hans förundran, sjorde det ännu mera midt på natten; också förflöto några minuler, innan han kunde hämta mod alt göra ett steg framåt och uttala den vanliga helsningen: broder, jag kommer att aflösa dig.? Då han icke fick svar, inbillade han sig naturligtvis att han upptäckt en tjuf, syssels satt med att plundra altaret på dess rika guldoch silfverprydnader. Vigvattenskärlet stod nära bredvid; han fattade det och kastade det med sådan häftighet i hufvudet på den förmente tjufven, att denne utan rörelse föll ned framför korset. Roland sprang fram för att understödja honom, och ämnade med sina rop väcka hela klostret; men han märkte att hans offer var utan lif, och då han igenkände sin gamle fiende, Sir Swithins drag, föll liket ur hans armar, och intagen af fasa, trodde ban sig höra en röst, som tydligt hviskade till honom: ?stig till häst, Sir Roland Galloway, medan nattens mörker gynnar din flykt, och begif dig till ditt hemlands berg. Annars skall ditt brott blifva upptäckt, innan lärkan låtit höra sin sång; munkarne skola söka sia broder och då hans död blifver bekant, skall hela klostret, som alltförväl känner er ömsesidiga fiendskan. anse dio för mördaren.