Jovedersägligt bevis på sitt misstag. Ack? utropade han, är då detta frukten af min frikostighet mot kyrkan? Men liksom hade han i ögonblicket segråt öfver sin känsla, så bad han sin maka, att icke mera tänka på denna ulf i fårakläder och meddelade henne sitt beslut att skrifva till Biskopen, på det han måtte blifva återkallad till sin förra fristad bos Bediktinermunkarna i Kelso kloster. Detta var utan tvifvel det klokaste partiet man kånde taga med: munken, i anseende till den värdighet han beklädde, och Beatrix kände sig lättad från en tung börda, när hon såg sin mans vrede så snart gå öfver; men den tilltänkta skymfen mot dess heder hade i riddarens själ qvarlemnat ett djupt sår, som han bemödade sig att dölja. Då han tycktes försmå offentlig fiendtlighet, ordnade han endast medlen att träffa sin fiende så mycket säkrare. : Lady Morvel reste en dag till: Loch-Doon, och Riddaren skref samma dag i hennes namn följande bref till munken. Min kära Swithin, jag har med mycket nöje mottagit ert bref. Morvel har rest till Ayr för att bevista ett sammanträde; kom ensam och i största hemlighet till mig klockan tio i afton. Jag har dragit försorg om en aftonmåltid åt er, Så länge jag andas er :c. :c. Munken hade iklädt sig sin scapularium och sin kåpa, och skulle med radbandet i handen begifva sig till mässan, då han mötte en page som öfverlemnade detta bref. Klockan ringde, men i glädjen öfver det lyckliga svaret på sin förklaring, hörde han det icke och försummade att begifva sig till kyrkan. Långt före den utsatta tiden ordnade han sin klädsel med all den omsorg ett möte med en så vacker dam fordrade. Då alla ljusen blifvit släckta i klostret, begaf han sig i all tysthet till hennes kammare, i hvilken han infördes, icke såsom han väntat af Beatrix, utan af Norrmannen Sygtryg, Morvels tjenare. Med ett sardoniskt löje och innan munken hann ropa på hjelp, kastade tjenaren en snara om den olyckliges hals, kastade honom till jorden, drog till snaran och höll honom i denna ställning, tills han var strypt. Morvel var från sin barrdom van vid mordscener och berömde sig ofta öfver att med egen hand hafva nedlagt mången af sina likar; men tycktes nu förskräckt öfver befallningen att mörda en värnlös munk. Häån visste, att enligt andliga lagen den lekman, som vågade bära händer på en man i fHerrans tjenst, var förfallen till döden och att dess egendomar skulle indragas. Han förutsåg således sitt öde; men som ban icke ville för ett oförtjent straff utsätta den trogne Sygtryg, hvilken, ehuru upphofsman till brottet, likväl icke begått det hvarken af hämerd eller rofgirighet, sade han till honom: ?du har vågat ditt lif för att lyda min befallning och befordra min olycksaliga hämnd. Tag genast den snabbaste af mina hästar och fly till England; der skall du finna skydd mot lagarne, hvilkas förföljelse du ådragit dig. Kasta, när du rvrecer osenom AÅAvr en hAlicek nå fäncel