Aftonbladet – 22 augusti 1833, sida 1

DON PEDRO OCH HANS OMGIFNING. En Engelsk officer, öfverste Hodges, som åtföljde Don Pedro förlidet år på hans expedition mot Portugal, men sedermera efter någon tid återvände till sitt fädernesland, har nyligen i London utgifvit en berättelse om detta krigs tåg, i hvilken man finner åtskilligt hittills mindre bekant om Don Pedro och hans närmaste omgifning. Om man får tro den Engelske öfversten, så måste Don Pedro vara en Cato eller Seneca i själsstorhet, en Josef i återhållsamhet, och till den grad älskare af sanning, att de gamla Persernas sanningskärlek, om hyvilken Xenophon berättar oss så många nästan otroliga saker, på långt när icke kan jemföras med hans. Denne furstes frikostighet skildras också sisom öfverträffande hvarje föreställning. Allt detta är måhända sanning, men var åtminstone höljdt i mörker tilldess Hr Hodges framdrog det för verldens blickar. Historien om D. Pedros förflutna lefnad i Bråsilien, sådan man hittills känner den, innehåller mycket, som föga instämmer med hvad Hr Hodges berättar oss om sin hjelte. Den enda svaghet han upptäckt hos honom består i en liten dosis fåfänga, men hvilken dock hos honom, såsom prins, icke är detsamma som fåfänga hos en enskild. Hr Hodges medger dock, att af detta fel många olägenheter under expeditionen uppkommit, emedan Don Pedro ansåg sig äga både en generals och sjöbefälhafvares egenskaper, och derföre lade sig iall ting, hvilket förorsakade både uppehåll i operationerne och stundom skadade hans sak. Mea Don Pedros tänkesätt och förhållande torde bäst kunna bedömmas efter de personers, som omgåfvo och styrde honom. Ibland dessa kan man icke räkna markis Palmella, för hvilken han alltid visat mycken köld. De personer om hvilka här är fråga, äro de, som under de talrika förändringar och hvälfningar, hvilka timat innom det lilla konungariket Oporto, icke ens för ett: ögonblick förlorat Don Pedros ynnest, eller upphört att styra affärerne. Den förnämste och mest betydande bland desse är, enligt Hr Hodges uppgift, Candido Jose Xavier, för närvarande ex-kejsarens militärsekreterare och ianehafvsrs af den toma portföljen för inre ärenderne. Denne minister föreställes såsom en slug intrigant, hvilken helt och hållit leder den såkallade förste ministern Å4gostinho Jose Freire, som har krigsdepartementet, och i all sin nullitet inbillar sig vara sjelfva kraften, som styrer allting. Den förstnämnde är en af dem, som vid Napoleons infall i Portugal öfvergick till Fransmännens leder, och stridde mot sitt fäderneslands sjelfständighet, hvarföre han också såsom förrädare dömdes till döden. Ett besynnerligt val af Don Pedro, alt lemna sitt förtroende åt en person, som till den grad sårat Portugisiska folkets känsla! ett folk som mer än något annat i Europa värderar sin nationalitet, och på det högsta afskyr minnet af Fransyska invasionen. Som Xavier likväl endast förenade sig med Fransmännen för att hefria Portugal från Engelskt her