Tända lågor, trogna svar — Och sen slut på älskarns smärta. Mannen driftig, stark och god Hvarken yfves eller klagar; Hustrun med ett kärligt mod Honom och de små omlagar, Ära, tukt och huslighet, Såsom Englar, dörren vakta Och , Palatset till förtret, Smyger lugnet in så sakta. Och när far från milan går Svart, som korpen, till sin bydda, Mor , som väntat honom, står Gladiynt: båda synas brydda. Sen beställsam, god cch öm, Skyndar hon om gubben laga, Lägger bort sin grofya söm, För att mat ur skåpet taga, Nu på bergslagsmanna vis Hon ej bränviusflaskan glömmer; Mannen njuler af sin spis Och sin sup i botten tömmer. Strax de fromma barnens tropp Samlar siz omkring den glade: Friska kinder, fyllig kropp, Drag af far sin hyar en hade. Så i fromhet och i tro Bergsbon, efter svettig möda, Njuter med förnöjsam ro Sin ur hällen brutna gröda, Går från mörka skogens fjell, Att en fröjdfull lättnad finna I sitt låga lugna tjäll, Hos sin ömma, trogna qvinna. Sork FR