Att konungen åsyftat ett fullkomligt Östersjövälde är således ovedersägeligt. Huruvida han åter hade någon verklig afsigt på kejsarekronan eller med dylika planev endast ville oroa Ferdinand, är kiokigare alt afgöra, kanuske omöjligt. Det är ofia svårt för sjelfva den handlande personen, att vid början af ett företag bestämma dess gränser. Framgången gifver vanligtvis nya förslag, på samma gång som nya medel att dem utföras och ju liiligare sinne, desto mera rikt på aningar om nya skapelser uti statens libasom snitlets verlås desto mera brinnande ifver att förvaudla dem till verkiighet. Särdeles märkvärdigt är alt höra Gustaf Adolfs egna ullåtelserv i dessa ämnen. Man telade om kejsarens vådliga planer, och huru de genom konungen blifvit tillintetgjorda; bur denne sednvare blifvit likasom för sädant ändamål enkom utrustad af försynen. Hans utemordentliga mod, hans lifliga begär att åtaga sig de förtrycktas sak, var en gåfva till menviskoslägtets räddning, ett bevis af Guds välgörande godhet. Säg snarare,? sade konungen, alt det är ett bevis på Guds vrede; ty han. öfvergifver aldrig medelvägen och tillgriper ytterligketer, utan för alt dermed straffa. Det är deremot ett tecken af hans kärlek, då han åt ett folk gifver konungar med vankgsare själsförmögenheter. Sådana uppgöra inga förslager, som icke kunna utföras. Äran och ärelystuaden lemnar i fred dem sjelfsa, och devigenom också deras folk. Då en sådan konung, med redlig och bestämd vilja, företager sig att noga följa ärendernas gång och bevaka sina undersåtares bista, så lyctas det honom vanligen att bereda hela sitt rikes trefnad och väl. Lemnar han sig också i händerna på en gunstling, så är det värsta, som kan inträffa, att denne på det allmännas bekostnad riktar sig sjelf och sina vänner, och väcker fordna jemnlikars afund och harm. Men huru ringa äro icke dessa olägenketer, då man jemnför dem med ärelystnadens verkningar, Detta omättliga begär beröfvar både korungen och hans folk allt lugn. Ian anser för fiende: enhvar, som icke vill vara havs undersåte. Han bär sina vapen lika långt som sina förhoppningar, och liknar en uppsvälld ström, som ödelägger de fält, öfver hvilka han framfar, och uppfyller verlden med förvirring, elärde och fasa. Detta Gustaf Adolf. Mången frågar: huruvida han icke sjelf var på vä3en att falla för dessa frestelser, som före och efter honom fällt så mången eröfrare. Historien lägger fingret på munnen och tiger; men vänder frågaren tillbaka mot den store konunsens förflatna lefnad, hellre tacksamt räknande in hjeltes verkliga välgerningar, än misstänksamt anande hans möjliga fel.