irtufts Dadciga tUllstand, joretagit en resa Ul Preussen, för att bese de betydande byggnader, som i senare tider derstädes blifvit uppförde, samt i allmänhet taga kännedom om den stora utveckling byggnadskonsten der vunnit. En af Hufvudstadens tidningar innehöll i går Pådhus-Rättens af den 13 sistl. Junigifna Utslag uti den bekauta Vedtvä-aktionen emot Assessor Bodell. Assessorn hade, genom beslut af den 17:de förutgångne Maj, fått sig ålagdt alt med ed bedyra, det Handlanden Paton icke genem Åssessorns åtgärd i Nederlags-kontoret den 18 Maj 1832 lidit något nederlag genom vedtröa eller andra dylika vapen; och sedan detta Utslag vurnit laga kraft, och Assessoren brustit åt eden, fälldes han, ge nom förstnämnde Utslag att, efter 9 4. 19 Kap. MissgerningsBalken, samt åtskilliga särskilda författningar böta 133 Rdr 16 sk. Banko och suspenderas på en månad. ffrån detta beslut var ordföranden skiljaktig, och ansåg Assessorns förbrytelse kunna försonas med den ådömda saspensionen och 2 Rdr 16 sk. bko, som onekligen var godt pris. Assessorn har hos Kongl. Svea Hof-Rätt klagat öfver Utslaget; men som besvärsskriften mindre irnehåller skäl isaken, än mot enskilda personer riktade smädelser, som vi ej velat bidraga ait utsprida, upplaga vi blott i korthet innehållet af samma skvift. Assessor Bodell nekar icke, att han vid det ifrågakomne tillfället beväpnat sig med ett vedträ: han rmekar icke heller att Il Paton möjligtvis träffats af samma vapen, ehuru Assessorn tvillar att ett omstämdt blåmärke deraf uppkommit; syftningen af Assessorns argumentaton är blott att visa, det vedträet utgjort elt försvarsvapen. Assessorn uppgifver alt Hr Patton och Prot. Sekreteraren P.oos, med förenade krafter skola rusat till, för att Minga honom att begå lagbrott, och som Assessoren icke ansåg sig fyllest skyddad af det bröstvärn pulpeten gaf, och ej heller i en hast fann linealen eller papperssaxen, grep han till vedträdet, och afslog stormen. Härvid slogs dock icke Assessorn med träet, utan framhöll det blott, eller kanske sqvadronerade dermed, hvarvid Hr Paton rusat deremet och stött sig. Följden af denna argumentering blifver att vedträet icke förnärmat Hr Paton, utan att Hr Paton tvärtom öfverfallit vedträet, livadan Hr Assessorn anser sig lika oskyldig som pulpeten. En besynverlighet i Assessorns skrift, är att, sedan han i början af densamma, uppgifvit sig vara öfverfallen i embetet, och derefter erinrat om den vigt lagstiftaren fästat vid ett sådant brott, — kallar han dock i slutet af skriften hela saken för en strunthändelse. TT öfrigt beklagar sig Assessoren öfver sin långvariga tjenstledighet. Kongl. Tull-Styrelsen, som med skäl ansett förseelsen högst otillständig, synes hufvudsakligen hafva suspenderat Hr Assessorn, i det humana ändamålet att lemna honom lediglret att utföra sin process. — SN I mv TT RAT TT CC IT. sea JJ GA