— HV! lH0.!!StDf SD b1syyusL SLS Vg VM ml Im: ÄFF FR FÅ? VO AV VO AA — eV KALRELIDOSEOR Man kunde aldrig se en ängsligare syn. Folket hade skockat sig omkring en stackars bonde, som stod rådvill, med tömarne i handen, och såg sig bekymmerfullt omkring på alla sidor, under det strida tårar rullade utför hans kinder. På fråga hvarföre han jemrade sig, fick man icke annat svar, än att han var den olyckligaste man i staden. Alla sågo med deltagande hans ständigt stigande sorg, men ingen fick. reda på orsaken, som han i ett slags orolig fruktan syntes förtiga. Nära en halftimme varade detta, och både nyfikenheten och folkmas-. san hade med hvarje stund ökats, då den bedröfvade i en hast utropade: gudskelof der ha vi honom. Sorgen förbytte sig i en oförmodad glädje, han band brådskande tömmen vid vagnen, sväljde gråten, och skyndade ifrigt m 1 närmaste huset, efter tvenne nyss ankomna personer, af hvilka den ene bar en betäckt ask under armen. En sorlande munterhet utbrast i folkskocken vid denna gäåtlika förändring, och som ännu ingen kunde hegripa huru saken hängde tillhopa, qvarstadmade en del af mängden, hvars nygirighet ännu mera väcktes deraf att det bus, der der glade bonden inskyndat, var Kongl. Poliskammaren. Efter tämligen lång väntan, började några upplysningar i saken ryktesvis sprida sig. Bonden hade tidigt på förmiddagen hållit på torget med ett råglass af årets nya skörd, och efter slutad försäljning, hade en hygglig jungfru närmat sg med förfrågan om hans bemort. Efter vunnen känvedom derom, hade hon frågat, om, för goda ord och pengar, hon finge åka med honom till en i stadens grannskap liggande egendom, som hon nämnde, Bonden såg icke något skäl att afslå en lätt förtjenst och ett godt sällskap. Efter det hedervärda ståndets sed, ref han sig först en stund bakom örat, der betänklighetls-organet sitter, och gaf, efter