Aftonbladet – 14 augusti 1833, sida 3

hå kastade ögonen på inhemska herrar eller främmande prinsar. Riket sönderföll uti flere partier, hvilka blott afvaktade konungens död, för att i full strid bryta ut emot hvarandra. Blagd de mäktigaste ädlinzgar på denna tid var Kristofer Radzivil. En brefvexlinpg upptäcktes, som åsyftade att vid Sigismunds framtida frånfälle på Polska tronen upplyfta. hertigen. af. Orleans, Ludvig den trettondes broder; och Radzivil misstänktes som tiliställaren. Straxt derefter blef fältherresysslan öfver Stor-Lithauen ledig, och Sigismund utnämnde dertill der åttioåriga Leo Sapieha, med förbigående af Radzivil, som till platsen hade mesta både förmåga och rättighet. Följden blef -först förlusterna mot Svenskarna år 1626, och sedan Radzivils bestindiga motvilja. För att hämnas sin. lidna oförrätt beslöt han att störta den hatade. konungaslägten från tronen, och dit upphöja dess arffiende Gustaf Adolf. Som: skäl skulle uppgifvas, först denne konungs stora anseende och egenskaper; sedan hoppet att på detta sätt lösa den eljest olösliga striden mellan båda rikena, Radzivil rådgjorde härom med Johar Skytte, som var ståthållare i Riga, och efter erhållen uppmuntran begynte han att värfva anhängare; ibland andra sjelfva Leo Sapieha, unga Zamoisky och slutligen fältherren Gosiewsky, hvilken, missnöjd med Sigismund, hade under fångenskapen i Sverge lärt känna och värdera Gustaf Adolf. Meningen. var att til konungavalet först och särskildt sammankalla Lithauens innevånare, hvilka män trodde sig lättast kunna leda. Gustaf Adolf lyssnade icke ogerna till förslaget, och snart öppnades -derom bestämda underhandlingar. Första hindret var, att han bekände protestantiska läran; derpå svarades att, just enligt denna lära; borde imgen i trossaker tvingas, och hvarje ingången förbindelse. -hållas, äfven mot främmande bekännare; man kunde således af Gustaf Adolf hoppas både löfte om fullkomlig trosfrihet, och samma iöftes orubbliga iakttagande. Andra hindret var Uladislaus och dess mäktiga parti; man föreslog derföre, att åt denne prins lemna Smo9le nsk med Severien, eller till och med att Ber nom Gustaf Adolfs vapen återiyfta honom på Ryska tronen, hvartill han under Demetriska oroligheterna en gång varit utvald. De i Poden talrika prolestanterne uppäg sades, och man sökte till och med att bere da sig. Krimska Tartarernas medverkan. Det syntes vara konungens afsigt att med allvar fullfölja företaget. Å andra sidan saknas ej heller amledningar till. motsatt öfvertygelse. Sjelfva. sakens ma turliga svårigheter och Sigismunds varnande öde; kunde icke umdfalla Gustaf Adolf. Af flere vitrande n synes också, som skutlechan hafva företagit bela under handlingen, nfera för att stifta oro och villervalla bland Polac karna ärr i hopp att lyckas. År 1630, då han öfver. lemnade verkställigheten åt sändehudet Jakob Russel, yttrade han misstroende så väl til pers sonen som till hela företaget. Han bedvoz sig ce heller. Russel, i stället för alt i tystbet utforska allmänna tänkesättet och skaita anhängare, skickade till den då varande riksdagen i Warschau ett öppet bref, hvari han föreslor Pålackarna att välja Gustaf