FRANKRIKE. lura olika också den drägt må vara, ihvilken jurnalerne af särskilta politiska färger kläda berättelsen om hvad som passerat under Julihögtidlicbleterne, så fnner man dock af allt Ivad de meddela, alt minnet af den stora vcekan och dess omätliga följder ännu bibehåller sig varint och lefvande i Parisarnes hjertan. Med rättvis stolthet synes hufvudstadens befolkning hafva skådat tillbaka på sitt stora verk; och cm den också i mycket ser sina förhöppviogar svikna, så synes den dock hafva hommit till fullt medsetande, att det hädanefter icke är möjligt påtvinga den någon sahernes ordning, som den finner helt och z oförenlig med fribeten och landets bästa. Den entusiasm, med hvilken Parisarne helsade de båda, af restaurationen så fientligt behandlade, sinnebilderne af kraft riktad utåt, och fribket i det inre — Napoleors staty och Marseillerbymnen — bevisar tilhäckligt, alt de ännu -ajlltjemnt fortfara att betrakta Julirevolutionen såsom en stor, djupt ingripande statshvälfning, och icke ur den doktrinära syppunuktea af ett blott personalombyte på tronen och i förvaltningen. Om också alla berättelser instämma deri, att minnet af revolutionen wuttagit sin rätt, så afvika de deremot ganska mycket i frågan om det sätt, hvarpå det närvarande blifvit bemöt: under firandet af Julifesten. Vi vilja låta några af de särskilta blagen med egna ord redegöra derför: i Journal de Paris: Aldrig var en mönstring mera lysande och högtidlig, aldrig hade nationalgardet inställt sig talrikare, för att prolestera mot den republikanska pressens förtal, och ådagalägga sin tillgifvenhet för Julitronen. — Straxt vid första anblicken mottogs konungen med glädjerop och utbrott af entusiasm. Öfveralit der han drog fram, hördes samma glödjeyttringar. Hufvudstadens befolkning, församlad på Elyseista fälten och boulevarderne, instämde ouppbörligt i uttrycket af denna sinnesstämnivg. Hvad vi förutsett inträffade, pressens uppmaningar hafva kommit på skam; blott på ett par ställen hördes några tvekande rop af: ner med bastiljerna! Personerne, som yttrade dem, tillhörde icke nationalgardet, och befunno sig väl 50 steg från konungens svit. Det enstämmiga ropet af: lefve konungen! öfverröstade dem genast. Nationalgardet sjelf arresterade orostiftarne. Journal des PDebats: I afseende på utrepet: ner med befästningarne! så måste vi, sanningen lik mätigt, tillstå, att vi en gång hörde det. Mihända har det förekommit ännu en eller annan gång. Det allmänna ropet lefve Korungen! hindrade oss utan tvifvel att böra det. Endast utropen lefve nationalgar det ! lefve Unietruppat ne ! blandade sig med det al Iefve Konungen! Canstitutionel: Med fast öfvertygelse, ja med visshet , kunna vi uttala det: Paris vill imga detacherade fästningar! lika mycket om de anordnas genom en lag eller genom en ordonnans. Penna sinnesstämning, som redan sedan läng sig vid alla sammanträden af nalionalFL ue lar sön ft ps Ati RaAlgardete ) viirat